Vad bör man veta för att våga söka personlig assistans idag?

Många fortsätter att drabbas av Försäkringskassans hårda linje mot assistansanvändare. Politikernas löften om att lättnader tycks än så länge inte ha påverkat situationen till det bättre.

Anna Barsk Holmbom ger oss här en aktuell uppdatering av läget inom personlig assistans.

Har det blivit ännu tuffare att få assistans i år?

Det verkar som att det blir allt svårare att få de timmar man behöver, både vid nyansökan och vid omprövning. Det är, som tidigare, väldigt många nyansökningar som avslås.

När det gäller personer som omprövas på grund av väsentligt ändrade förhållanden tycker jag att de allt oftare går ur den omprövningen med färre timmar än tidigare.

Men det gäller inte alla. En del personer får fortfarande det de behöver.

Det svåra är att visa att man har behov av aktiva assistansinsatser. För den som har behov av medicinskt stöd 24 timmar per dygn, till exempel andningshjälp, OCH som har grundläggande behov i andra delar, som gör att man över huvud taget beviljas assistans, OCH om man inte är ett barn där föräldraansvaret bedöms vara stort, är det vanligen inte omöjligt att få det stöd man behöver.

Men om den typen av 24-timmarsbehov saknas, om man till exempel bara har en fysisk funktionsnedsättning, är det svårare att få ett tillräckligt omfattande stöd.

Vågar man ansöka om ny eller utökad assistans idag, vad talar för och emot?

Om man behöver mer stöd, och vet med sig att man kan redovisa vilka assistansrelaterade uppgifter assistenterna ska göra under varje stund man är beviljad assistans, kan man kanske våga söka.

Annars är det fortfarande ett chanstagande.

Finns bra läkarintyg på att det finns ett egenvårdsbehov 24 timmar per dygn kan det också vara relativt lugnt att söka fler timmar. Det går inte att tro att det räcker att man förklarar att man behöver en assistent till hands för att vid behov utföra uppgifter. De flesta beviljas inte assistans för det längre.

LÄS MER: Försäkringskassan vill förenkla omprövningar av assistans

Hur ska man förbereda en ansökan om assistans?

Vid en nyansökan är det viktigt att formulera sina behov tydligt för sig själv. Läs på om hur Försäkringskassan bedömer vad som är grundläggande behov och vad som räknas till övriga behov. Ansök gärna både hos kommunen och Försäkringskassan, för att spara tid om Försäkringskassan anser att de grundläggande behoven inte överstiger 20 timmar per vecka.

Om man ansöker fler timmar än man redan är beviljad behöver man gå igenom sin tidigare utredning och beslut. Börja med att fundera över om det finns något som Försäkringskassan skulle kunna se som ett väsentligt ändrat förhållande, och därmed fatta beslut om att ompröva hela assistansbehovet när du söker fler timmar, inte bara titta på det tillkommande behovet.

Gå sen igenom hur många timmar Försäkringskassan beviljade som grundläggande behov vid förra omprövningen. Om du känner att du ligger lite för nära 20-timmarsgränsen kan det vara vådligt att chansa. Det räcker inte att bara titta på antalet beviljade timmar för grundläggande behov. Du måste också titta på varför du beviljades dem.

Idag är det till exempel mycket svårt att beviljas tid för kommunikation. Om du tidigare beviljades sondmatning i sin helhet utan läkarintyg på att det finns problem med aspiration eller liknande så kan du säkert räkna med att beviljas färre timmar i en omprövning.

När du har gjort de här bedömningarna och beslutat dig för om det är värt att göra en ansökan är det dags att specificera vad du söker fler timmar för. Förbered gärna med läkarintyg som styrker din funktionsnedsättning och vilka funktionsbortfall denna ger dig. Be inte läkaren skriva hur många timmar du behöver utan det är du som ska förklara ditt behov. Försök vara tydlig i din ansökan med att det inte finns någon förändring som föranleder en omprövning i övrigt.

Hur går det för de som förlorat sin assistans?

Statistik är krångligt. Tittar på man på Assistanskolls sida så ser man att det ”bara” är 425 personer färre som var beviljade statlig assistans totalt sett 2018 jämfört med 2015. Det är relativt många som förlorar sin assistans på grund av dödsfall.

Vidare finns det personer som flyttar till gruppbostad eller liknande.

Till slut finns den grupp som förlorat assistansen på grund av att de grundläggande behoven inte längre anses uppgå till över 20 timmar per vecka. Den sistnämnda gruppen är 988 personer.

Socialstyrelsen har tittat på vad som händer med de personer som får indragen assistans. I Socialstyrelsens senaste lägesrapport har de granskat vilket stöd de 316 personer fick, vars assistans avslogs mellan den 1 januari 2016 och 30 juni 2017.

Socialstyrelsen skriver:
Den vanligaste orsaken till indragning av assistansersättning var att de grundläggande behoven bedömdes vara mindre än 20 timmar per vecka, 225 beslut. Av dessa personer fick knappt 38 procent (121 personer) kommunalt beslutad personlig assistans istället för statlig assistansersättning, och 6 procent fick hemtjänst eller boendestöd enligt SoL (20 personer). Flera fick någon form av särskilt boende:
•20 procent fick bostad med särskild service för vuxna enligt LSS (60 personer)
•4 procent fick boende för barn enligt LSS (12 personer), motsvarande andel i åldersgruppen 0–12 år var 13 procent
•4 procent fick särskilt boende enligt SoL (13 personer).
Omkring 15 procent (40 personer) hade ingen insats enligt LSS eller SoL. I årets lägesrapport har Socialstyrelsen inte haft möjlighet att analysera hur många som hade återfått den statliga assistansersättning året efter att den dragits in. Uppgiften om hur många som inte hade någon insats bör därför tolkas med försiktighet.

Det är troligt att de som fick kommunal assistans fick färre timmar än de haft tidigare.

Politiker har lovat lättnader, varför fortsätter Försäkringskassan sin hårda linje?

Det känns som att hjulen är i rullning på ett sådant sätt att det inte kan stoppas av något annat än en klar och tydlig lagändring.

Försäkringskassan är inte öppna för dialog som de har varit tidigare utan arbetar ensidigt, eller i vart fall utan brukarrörelsen, vidare med hur domar ska tolkas. Brukarinflytandet har helt försvunnit. Det är djupt tragiskt.

Vad kan vi förvänta oss att regeringen gör?

Det största hoppet tycker jag är socialminister Lena Hallengrens löfte om att göra såväl andning som sondmatning till grundläggande behov i sin helhet.

Den största besvikelsen är att hon inte vill göra samma sak med övriga grundläggande behov. Det leder till att den som inte har medicinska behov kommer att få svårare att få assistans.

Nya utredningar tar tid och många assistansberättigade har inte den tiden. Det är svårt att sia om framtiden men jag hoppas ändå att regeringen tar sitt förnuft till fånga och använder det befintliga utredningsmaterial som redan finns, till att ta fram ett radikalt förslag som kan hjälpa personer i behov av assistans så fort som möjligt.