”Vår dotter försökte gå till skolan första veckorna men gav sedan upp”
Kampen för en skola som funkar. Här berättar sex familjer om hur de kämpar för att få sitt barns skolgång att fungera och hur problematisk skolfrånvaro hade kunnat undvikas om skolan bara tagit dem på allvar från början.
Ur tema ”Problematisk skolfrånvaro” i Föräldrakraft nr 4, 2019.
Förälder till 13-årig dotter och 12-årig son, Södermanland:
Vår dotter har uttryckt, ända sedan hon började i skolan, att hon inte förstått vad hon gör där. Hon är född sent på året, är ett huvud kortare än de övriga i klassen och fick diabetes i årskurs tre, vilket har tagits upp som orsaker till att hon hamnat mer och mer efter i undervisningen. Med åren har hon inte klarat av att nå alla mål. Det sociala samspelet har också blivit en allt större utmaning.
När hennes lillebror fick diagnoserna autism och ADHD lärde vi oss mer och mer om flickor och NPF och skolan fick dessutom en fenomenal specialpedagog som såg signalerna precis som oss. Det dröjde dock ända till årskurs fem innan vår dotter utreddes och då mådde hon riktigt dåligt psykiskt. Även hon fick diagnosen autism och ADHD. Även om våra barn har samma diagnoser och liknande problematik så yttrar det sig inte på samma vis.
Vår son visar utåt att det är svårt, hans hyperaktivitet gör att han har haft svårt att anpassa sig. Vår dotter har ett hyperaktivt inre. Hon har svårt med intryck och behöver mycket stöd i vardagen precis som sin bror, men det märks inte utåt. Hon har försökt hålla ihop och förstå vad hon ska göra för att passa in.
Vår son fick hjälp tidigt, hans utredningar och diagnoser var avklarade innan han slutade årskurs ett, helt i samförstånd mellan hem och skola. Sedan dess har han fått stöd och hans skoltid är sedan dess överlag ljus. Han blir aldrig ifrågasatt och har uppmuntrats när han uttrycker sina behov. Han har haft egen resurs och en-till-en-undervisning vid behov. I slutet av terminer ökar hans frånvaro lite då hans energi inte räcker till, men det mesta han behöver kan skolan bemöta och vi sänker kraven i hem och skola sådana perioder.
I vår dotters klass fanns det tidigare en resurs som stöttade henne och några fler elever i behov av särskilt stöd, men det var långt ifrån tillräckligt. Hennes frånvaro yttrade sig då i fråga om strödagar i samband med tuffa diabetesdygn – men även för att hon hade ont i magen eller huvudet.
Pedagogerna närmast henne ville väl, men fick inte resurserna.
Där vi bor börjar man i högstadiet redan i sexan och detta i en annan skola. Vår dotter fick plats i skolans så kallade studiegård, en mindre grupp, som hon kunde gå till när lektionerna i storklass blev för påfrestande. Hon var riktigt glad över att hon nu skulle få förståelse och stöd precis som lillebror fått hela tiden. Och allt gick riktigt bra till en början. Men redan efter några månader kunde vi se hur frånvaron ökade gradvis. Hon uttryckte att hon behövde ett mindre sammanhang och ville slippa matsalen och att vistas i korridorerna. Hon ville också jobba mer enskilt.
Skolan hade dock en helt annan bild. Hon hade förbättrat sina resultat, och de ville inkludera henne och jobbade för att behålla henne bland andra elever så mycket det gick. Skolan försökte med några tillfälliga lösningar när hon signalerade att hon inte ville dit, men inget hållbart eller acceptabelt. Pedagogerna närmast henne ville väl men fick inte resurserna. De sista två veckorna på vårterminen blev hon sjukskriven, hon var totalt utmattad. När betyget kom hem på posten hade hon godkänt i allt utom matte. Detta hade hon emot sig kommande år, skolan menade att hon ”kunde om hon ville”.
Hon försökte gå till skolan första veckorna i sjuan men gav sedan upp. Det tog ett tag att få skolan att förstå att det inte alls var aktuellt att få henne snabbt tillbaka till skolan. Vi ville att fokus skulle ligga på varför hon slutade gå dit och blev orosanmälda av skolan. Vår dotter mådde fruktansvärt dåligt och vi kände oss väldigt ifrågasatta. Vi bad om ett SIP-möte och tog med oss vår dotters gamla specialpedagog som bekräftade allt vi sagt om hennes mående och sedan föreslog att skolan skulle erbjuda vår dotter hemuppgifter med kontinuerlig telefonkontakt av en elevcoach. Strax därefter, vid ett enskild möte, hävdade skolan att eleverna kan bli bortskämda och bekväma av att få undervisning hemma.
Hon blev allt mer motiverad att komma tillbaka till skolan, men det enda de kunde erbjuda var tillfälliga lösningar
Till slut fick vår dotter, på skolans begäran, en avlösare via LSS som skulle fungera som länk mellan hem och skola och få med henne dit. Sista terminen i årskurs sju jobbade hon hemma några dagar i veckan med enklare saker som korsord eller att se filmer och sedan diskutera dem tillsammans med avlösaren i hemmet eller skolans elevcoach över telefon. Hon blev allt mer motiverad att komma tillbaka till skolan, men det enda de kunde erbjuda var tillfälliga lösningar som att hon skulle sitta ensam med elevcoachen och jobba en stund. Steget från hemmet till skolan blev för stort.
Nu inför årskurs åtta har skolan tänkt om. De elever som har problematisk skolfrånvaro har fått ett eget rum. Här är miljön optimal och allt är väldigt individanpassat. Hon går här två timmar per gång, tre eftermiddagar i veckan, när hon är som piggast. Här arbetar en elevcoach och en lärare och ämneslärarna får komma till dem. De har också en egen ingång. Vår dotter har bara varit hemma ett par gånger sedan terminsstarten.
En avlösare är hemma hos oss två timmar varje dag och hjälper vår dotter med lunchen och att göra sig redo för skolan. Ledsagaren hjälper henne ut i taxin och kontaktar elevcoachen med info om dagsform och diabetes. Hon är alltså vårt stöd hemma och gör inte skolans jobb. Detta tror vi kommer göra att steget från skola tre dagar i veckan till skola alla dagar kommer bli naturligare. Det har också gjort att jag för första gången på snart fem år kan ha en sysselsättning utöver att vara NPF-mamma.