Vem bryr sig om eleven?
DEBATTARTIKEL. David har autism och har haft svårt att få kontakt med sin omvärld eftersom han inte kan tala. Han går tredje året i gymnasiesärskolan. Till följd av kommunikationsproblemen blev han förtvivlad och frustrerad med utåtagerande och medicinering som följd. Bildstöd var inte tillräckligt för Davids kommunikationsbehov.
För 1,5 år sedan lärde han sig att använda facilitated communication, FC, en form av stödjande kommunikation. Den utgår från skrift och i arbetssättet ingår ett fysiskt stöd. Hans liv förändrades dramatiskt. Han började aktivt delta i det sociala livet och förmedlade sina tankar och upplevelser. Han kunde för första gången börja styra sitt liv och förklara vad han önskade och varför han reagerat som han gjort. Hans utåtagerande minskade betydligt liksom behovet av medicinering.
Genom FC kunde också läraren föra in honom i en stimulerande undervisning. Han liksom andra FC-skrivare har haft kritik mot för låga krav och ett tråkigt innehåll. De vill ha mer utmaningar. Vid ett tillfälle skrev David: ”Man kan inte lära utan FC. Jag vill lära.”
Men så några dagar före jul 2014 kom ett chockbesked:
Skolinspektionen förelade Göteborgs kommun att ”vidta åtgärder så att skollagens krav på att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund uppfylls.
I detta ingår att:
Göteborgs kommun ska se till att kommunikationsmetoden faciliterad kommunikation inte används i någon av dess verksamheter.”
När David kom tillbaka efter jullovet tvingades läraren tala om för honom att han inte längre fick skriva. Hon blev också tvungen att lägga om undervisningen eftersom det inte längre gick att kommunicera med eleverna på det sätt som krävdes.
Ingen myndighet brydde sig om konsekvenserna för eleven av förbudet. Konsekvensen blev tystnad. Att få peka på bilder när eleven kan skriva och uttrycka sig, kan väl inte vara ett utvecklande mål enligt skollagen?
David är en elev, men fler har drabbats. Davids svar på förbudet var förtvivlan och ilska. Han gick tillbaka till sitt tidigare reaktionsmönster och behövde mycket utökad behovsmedicinering. Viktigt är också att han tappade förtroendet för de vuxna. Han kände sig sviken och kränkt. Han skrev: ”Jag vill inte peka på bilder som jag kan skriva.”
Vad innebär Skolinspektionens förbud som myndighetsutövning?
• Yttrandefriheten har begränsats kollektivt för en grupp personer med svåra funktionsnedsättningar som inte kan agera själv. Därmed går myndigheten emot grundlagen där yttrandefrihet betonas. Också konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar nonchaleras. Där står att det är individen som väljer kommunikationsform.
• Beslutet anses bygga på forskningsresultat, dock handlar det om missbruk. Deras slutsats om tillförlitlighet är felaktig. Den bedömningen måste göras individuellt i varje situation.
• Skolinspektionens agerande avslöjar också att sakkunskap inte efterfrågas.
På fråga om myndighetens ansvar för konsekvenserna av beslutet för enskilda elever framgår att inspektionens uppgift inte innehåller ett sådant ansvar. De ska enbart se till att skollagen följs.
Beslutet går inte att överklaga generellt. Enskilda elever kan efter att ha fått avslag på begäran, att trots beslutet få använda FC, överklaga till förvaltningsrätten och sedan gå vidare till kammarrätt och FN:s kommitté för konventionen. Vi har inlett denna process.
Inget annat land i världen har förbud mot FC och metoden används runt om i världen på skolor och även universitet.
Vi har sökt kontakt med sex myndigheter för att genomarbeta ärendet men ingen vill träffa oss. Vi kan konstatera att människan och undervisningen inte längre är intressanta för ansvariga myndigheter. Är det ett sådant offentligt system vi vill ha?
David, och de andra drabbade eleverna, som inte kan försvara sig, får bära konsekvenser av myndigheters handlande.
För FC-föreningen i Göteborg
www.fc-goteborg.se
Gunnel Ljungberg
Ordförande, förälder, socionom
Ingrid Liljeroth
Ledamot, psykolog, docent i pedagogik
Margareta Koppen
Ledamot, handledare i FC, rörelseterapeut
