Vem bryr sig om jämlika levnadsvillkor?

Det låter som ett fattigt utvecklingsland. Men det handlar om Sverige 2018. Skillnaderna i levnadsstandard ökar. Personer med funktionsnedsättningar får varken screening eller vård som andra. Tiotusentals unga med funktionsnedsättning får inget stöd i skolan, och sedan ingen rättvis chans till jobb. De mest utsatta hörs inte i debatten.

För några veckor sedan kom Myndigheten för delaktighet med sin senaste uppföljning av funktionshinderpolitiken. Personer med funktionsnedsättningar fortsätter halka efter i levnadstandard – en utveckling som pågått sedan 90-talet.

Regeringen föreslog nyligen en blygsam förbättring när det gäller ekonomin för de som är beroende av aktivitets- eller sjukersättning och som i många fall aldrig har en chans  att försörja sig genom en anställning. Det handlar om en skattelättnad på i bästa fall ett par hundringar per månad. Inget som förmår att kompensera för de skattelättnader som arbetande och pensionärer kammat hem, men ändå en förbättring.

Denna skattelättnad går moderaterna till val på att avskaffa! Det parti som just nu tycks ha bäst chanser att bli nästa regeringsbildare vill försämra ekonomin ytterligare för de ekonomiskt mest utsatta.

S och MP, eller för den delen V, har förvisso inget att vara stolta över. De har inte heller tagit ansvar för de ökade klyftorna. Men frågan är om M nu inte slagit någon sorts rekord i hänsynslöshet! Alliansens småpartier har en annan syn, men moderaternas utspel visar ändå att man måste räkna med fortsatt växande klyftor efter valet.

Minskade klyftor i levnadsvillkoren borde ha högsta prioritet bland alla partier inför valet.

Före valet är det nödvändigt att alla partier konkretiserar sina utfästelser inom funktionshinderpolitiken.

Exakt hur tänker ni skapa jämlikhet även för personer med funktionsnedsättningar?