”Vi är många som är vana vid hårda restriktioner”

Rebecka Roos, en jönköpingstjej på 33 år, tröttande på att många uttryckte negativa åsikter om restriktionerna kring covid-19. Och eftersom hon gillar att använda det skriftliga språket skrev hon en dikt om detta på sin blogg.

– Jag håller med om att covid-19 är oroande och ställer till mycket besvär. Men jag tröttnade på den negativa tonen kring begränsningarna. Att man inte längre fick röra sig ute hur man ville, inte skulle träffa så mycket folk och att man skulle undvika icke nödvändiga sysselsättningar. Folk klagar över att friheten har försvunnit, och det har den också gjort, till viss del. Men friheten kommer tillbaka.

För Rebecka innebär coronarestriktionerna att människor numera lever lite som hon själv är van vid.

– Jag och många andra inom funkisvärlden lever i ständig isolering, på olika nivåer. Vi är många som inte har möjligheten till att gå ut på stan och ta den där spontana fikan med en vän, gå och se premiären av den där filmen eller gå ut på den där härliga promenaden när äntligen solen visar sig. Just för att vi är i beroendeställning och inte får hela vårt behov uppfyllt.

Hon hoppas att covid-19 kan skapa intresse för att bry sig om varandra, när de flesta nu är ense om att covid-19 är något mycket större och allvarligare än man trodde till en början.

– Jag tycker också att vi kan börja intressera oss mer för varandra, de som finns runt omkring oss. Hur mår dom? Hur ser deras liv ut? Den där utekvällen på krogen som du saknar så mycket kan faktiskt vänta. Det finns öl kvar även efter att världen har vunnit mot covid-19.

Kära Corona

Kära Corona, du kom hastigt in i mitt liv
In i allas liv
Du finns överallt
håller dig kvar och gör dig svår
Vi vill bara bli av med dig
men vi vet inte hur
Friheten tas ifrån oss
alltmer för varje dag
Vi lever efter direktiv och strikta regler
Men vet du vad?
Jag är van
Jag lever ofta i husarrest
och andra bestämmer hur jag ska leva
Vad jag får och inte får göra
i det som kallas för mitt hem
Folk är upprörda över vad du ställt till med
Allt är en enda oreda
Men jag är van,
folket runt omkring mig lever just nu som jag
Ett liv där självbestämmande är ett ord utan betydelse
LSS, lagen om stöd och service
En slags corona som inte smittar
men som heller aldrig försvinner från mig
Rebecka Roos

Rebecka om sig själv:

Bakgrund: Jag föddes med ryggmärgsbråck och har senare även fått sjukdomarna reumatism och epilepsi. Jag gick i skolan i Huskvarna men flyttade efter högstadiet till Kristianstad där jag började på Riksgymnasiet. I Kristianstad bodde jag sedan i tio år innan jag flyttade tillbaka till mina hemtrakter och jag bor sedan 2013 i Jönköping.

Gör: Jag är just nu arbetssökande och om det är svårt för mig med särskilda behov att vanligtvis hitta ett passande jobb så är det mycket svårare nu när covid-19 påverkar samhället så hårt. Jag sitter med i styrelser och är aktiv i flera olika föreningar som Neuro, Tillgänglighetsgruppen Jönköpings län, Resegruppen Jönköpings län och Qom Ut Jönköping.

Intressen: Jag älskar djur, alla djur. Jag har tidigare haft en hel del grodor men numera har jag bara millipeder, snäckor och gråsuggor hemma. Två katter också. Jag rider varje vecka vilket jag tycker är roligt samtidigt som det är en bra träning.

Om bloggen: Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag skriver om mig, min uppväxt, min vardag och allt som hör till mig och mina funktionsnedsättningar och sjukdomar. Jag vill välkomna personer in i min vardag.

Framtidsplaner: Att ha en anställning på en arbetsplats där jag trivs. Jag vill känna att jag gör någonting vettigt av dagarna men samtidigt också få en inkomst. Jag är ganska trött på att endast få praktikplatser som inte leder mig vidare någonstans.