Vilken kompetens krävs för att möta utmanande beteende?
Therese Omdal berättar hur LSS-verksamheter kan förbereda sig på att ta emot uppdrag där personen som har behov av insatsen har ett utmanande beteende.
Vad innebär att en person har ett ”utmanande beteende”?
Utmanande beteende definieras av Socialstyrelsen som ett begrepp för ett beteende som har en sådan intensitet, svårighetsgrad eller frekvens att det riskerar att påverka livskvaliteten negativt eller säkerheten kring personen. Utmanande beteende är inte en egenskap, något som säger något hur en person är, utan det handlar om att omgivningen utmanas av beteendet. Därför kan ett beteende betecknas som utmanande i ett sammanhang, och inte i ett annat sammanhang. Det beror på vad omgivningen utmanas av.
Är det samma sak som ”utåtagerande beteende”?
Begreppet ”utåtagerande beteende” förklarar bara en strategi, och är inte alls tillämpligt för att beskriva en person som har ett utmanande beteende.
Utåtagerande beteende är när någon agerar ut mot något/någon annan. Våld mot materia eller person exempelvis. När en brukare/klient exempelvis blir överbelastad av stress och/eller krav så kan det leda till olika strategier från personen att få kontroll. Det kan vara att sluta sig i en egen ”bubbla”, utföra ett repetitivt beteende intensivt, eller att kasta en stol mot den som ställer överkrav i stunden. Begreppet utåtagerande beteende blir därför bara beskrivning av en enskild strategi, och utelämnar andra strategier som kan vara lika allvarliga för personen som utför den.
Hur hjälper man en person som har ett utmanande beteende?
De som leder och arbetar i verksamheterna måste ha kunskap för att säkra och identifiera känslighet och anpassning till alla personer som ska ta emot stödet.
Alla brukare kan hamna i utmanande beteende, så kompetenskrav kan inte begränsas till de brukare som redan definieras inom det begreppet. Ibland handlar det mer om lyhördhet och förmåga hos personal till att reflektera över kommunikation och beteende, än formell kunskap.
Varje verksamhetsansvarig som arbetar med att ge stöd till personer som har ett utmanande beteende bör ha krav på sig att utbilda egen personal i den struktur som verksamheten använder för att stödja brukare. De måste också arbeta för att säkra att det finns en systematik i arbetet som kan visa orsakssamband för de brukare där det utmanande beteendet finns.
Börja med att fråga hur och vad personen kommunicerar. Vilka kommunikationsstrategier använder personen? Ibland är kommunikationen enkel och tydlig, men om vi letar efter något svårt kan vi missa det enkla. En person som spottar mot dig kanske kommunicerar att du bör öka avståndet till personen? Eller så kommunicerar personen kanske att hen besväras av mycket saliv i munnen?
Stödet när kommunikationen inte är självklar, behöver grundas i trygga relationer med stödpersonerna/personal. Signaler behöver kunna tolkas lyhört. Kontinuitet kring vilka stödpersoner brukaren/klienten har omkring sig för att kunna tolka signalerna, och stödpersonerna behöver ha kunskap kring vad som är känsligt för brukaren/klienten och hur denne kan lindra stress och obehag.
Varför får man inte begränsa personens frihet?
Att begränsa en persons frihet är ingen lösning och kan inte stå i en arbetsbeskrivning. Ibland kan en person ha ett så kraftigt utmanande beteende att det är svårt för personalen att se hur man ska kunna ge stöd utan att begränsa personen, genom att t ex lägga ner en person som försöker springa ut i vägen eller låsa in personen för att den inte skada andra. Socialstyrelsen har tydlig information om att den typen av begränsningar eller skyddsåtgärder inte är tillåtna.
När en persons frihet begränsas på grund av ett utmanande beteende, så är det ett symtom på att personen inte har tillgång till det stöd eller de anpassningar som krävs för ett gott liv. Jag tror inte på att det finns personer utan hopp, där begränsningsåtgärder är den enda utvägen. Däremot kan det finnas personer med brister i miljöer, anpassningar eller resurser.
Vi hittar inte alltid rätt genast i stödet, och om personens frihet begränsas så måste det vara väl dokumenterat med plan för vad man har försökt med och hur det har genomförts, samt hur man gör för att minska begränsningen med mål att den ska upphöra.
Begränsningar i frihet ska anmälas enligt Lex Sarah och utredas, samt eventuellt skickas in till Inspektionen för Vård och omsorg.
Är lågaffektivt bemötande lösningen på allt?
Idag talas det mycket om lågaffektivt bemötande som en lösning på problemen. I Socialstyrelsens vägledning för hur man kan minska ett utmanande beteende finns metoden med, men bara som ett ”kan”, inte som ett ”bör”.
Att ha ett lågaffektivt bemötande handlar mycket om att ha insikt i hur man reagerar på situationer där man själv blir utmanad, och att ha självkontroll för att styra sin reaktion så att man kan stödja brukaren i att befinna sig på en behaglig affektnivå. Man behöver inte ”vara” en lågaffektiv person utan det går att utbilda sig i det. Hur väl utbildning ger effekt kan bero på hur god kunskapsbas personalen hade före utbildningen.
I LSS finns inget stöd för tvångsvård eller skydd för den enskilde mot dennes vilja. Finns det en risk för att detta ändå förekommer?
Det finns absolut en risk för övergrepp inom assistans och andra LSS-insatser. Jag tror att ju mer transparens organisationen har, ju mindre risk. Transparensen ökar när organisationen använder avvikelsehanteringssystem och håller en dialog med tillsynsmyndighet kring metoder och lösningar.
I mitt arbete måste jag säkerställa att boendet håller kvalitetskrav, ansvarar för medarbetarnas arbetsmiljö och ansvarar för budget. För att kunna genomföra detta arbetar jag nära verksamheten. Jag är på plats på boendet nästan dagligen och möter både brukare och personal för samtal och observation.
Om Theres Omdal
Therese arbetar sedan knappt 25 år inom kommunal LSS-verksamhet. Hon har arbetat i direkt arbete med personer med autism och intellektuell funktionsnedsättning under 15 år och därefter, de senaste 10 åren, som chef närmast verksamheten för boende enligt LSS 9:9, personlig assistans, och dessutom sedan 2015 för boende för barn och ungdom LSS 9:8.
