19 procent!

När vi diskuterar ”LSS-utredningen” är det personlig assistans och assistansersättning från Försäkringskassan debatten till nästan 100 procent handlar om. Den grupp som då avses utgör 19 procent av alla med LSS-insatser!

När vi tittar på hur det ser ut i de olika personkretsarna (PK), så finns i PK 1 (personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd) cirka 7 000 som har assistansersättning, vilket utgör cirka 10 procent av hela den PK.

För PK 2 (förvärvad hjärnskada i vuxen ålder) är motsvarande siffror 2 000 som utgör ca 65 procent av hela den PK.

Men den stora gruppen med assistansersättning och personlig assistans från kommunen som är 10 500 av PK 3 (varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen) totala 15 000 personer, dvs. 70 procent. 55 procent har assistansersättning från Försäkringskassan.

Ni som läser mina inlägg vet att jag strider för personlig assistans, att den absolut inte skall försämras för den enskilde! Jag säger som min förebild Karl Grunewald sa år 2012: ”Det finns ingen insats som är så välkommen och som träffar så rätt, nämligen möjliggörandet av självständighet och självbestämmande.”

Men ni som orkar läsa mig lite mer om vad jag skriver på Heja Olika och reclaimLSS.org samt några gånger i Intra, vet att jag kanske lite mer ensam strider för de andra 9 insatserna i LSS också. De berör ju drygt 75 procent av alla i LSS-gruppen.

Jag vill vara trovärdig i mitt intressepolitiska uppdrag för att återta LSS till dess ursprungliga intentioner. Även om lagen idag är bra, förutsatt att de som bestämmer tolkningen av den har läst och förstått alla förarbeten, dvs. vet vad ”att leva som andra” trots funktionshinder innebär, samt att insatserna för detta mål skall ges med sådan kvalitet att ”goda levnadsvillkor” uppnås.

Tyvärr är våra beslut inte helt objektiva utan grundas ofta på våra förvärvade värderingar och på vad vi tycker, våra attityder, där vissa av dem är övertagna fördomar. Vi förvånas och förfasas över hur våra ansvariga politiker tänker om LSS utan att vilja förstå varför, att de just speglar attityder både hos dem och hos oss.

Det blir dock problem för LSS-gruppen när personer som förväntas fatta helt objektiva beslut (som politiker, LSS-handläggare, domare och nämndemän) inte gör det. Det blir ett ännu större problem om det sker i Högsta förvaltningsdomstolen (och blir prejudicerande) eller i nya riktlinjer från regeringen.

Naturligtvis behöver förändringar göras i LSS, för att nå målen och intentionerna. Men i försvarsställning har vi svårt att gå till offensiv.

En nödvändig förbättring gäller rättshjälp till alla med LSS, precis som Handikapputredningen föreslog men som ”våra Bengtar” inte tyckte skulle behövas, så det försvann i propositionen. Nu är vi flera som vill öka rättsäkerheten i det skeva styrkeförhållandet mellan en enskild och kommun eller Försäkringskassan samt i Förvaltningsrätten. Den som tittar på detta inser snabbt styrkeproblemet och behovet.

Behovet av förbättringar gäller också den ekonomiska situation gruppen har, som FUB beskrivet så tydlig i rapporten ”Fångad i fattigdom”. Förra LSS-utredningen nämnde också dålig ekonomi i sin slutrapport redan 2008! Det har mottagits ”med en gäspning” av ansvariga samtidigt som ekonomin bara blir sämre för en stor dela av gruppen. Som en gästskribent uttryckte det på reclaimLSS: ”Det går inte att uppnå goda levnadsvillkor om man inte ens har råd att köpa kläder” eller som en annan skribent skrev: ”Omvänd Robin Hood mentalitet att ta från de redan fattiga och ge till de som redan har är inte ok”.

LSS-gruppen måste inte bara ha lagen (OBS!) som i paragraf 19 utlovar ett förbehållsbelopp som ingen bryr sig om. Utan vill ha ett förbehållsbelopp som är garanterat!

Den goda gruppbostaden som berör ca 45 procent av de som inte har personlig assistans (och de är 40 procent fler än de med assistans) måste också bli en verklighet i stället för att som nu få försämrad standard som blir till att alltmer likna nya institutioner. Om det nu överhuvudtaget finns några gruppbostäder. Det kan väl inte vara så utstuderat elakt att kommunerna struntar i att bygga gruppbostäder för att få brist, där de utsatta med omedelbart behov av bostad till och med kan acceptera en lite större gruppbostad, en institution, med dessutom en hyra som innebär livslång fattigdom.

Det finns således annat att tvista om i nya LSS-utredningen än assistansersättningen, men då krävs tillägg i direktiven. Det finns god tid till detta, då utredningen inte ens startat Åsa Regner!

Och en uppmaning till er andra som bryr er om LSS – jobba för förbättringar inte försämringar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *