Åter sviks löftena till personer med funktionsnedsättning

KRÖNIKA. ”Löftena skola ej svika”. Jo, det ska de uppenbarligen. Det är jobbigt när de som står en väldigt nära gör en besviken och ledsen, och jag är besviken.

Ett område helt utan höjningar

Återigen står funktionshinderpolitiken utan finansiering. Inga höjningar alls i ett läge där samtliga delar står inför samma stora, eller ännu större, påfrestningar som övriga samhällsdelar.

Det är svårt att på rak arm minnas en statsbudget som inte gjorde mig besviken, men det var ju budgetar gjorda av S och MP. Hoppet ställdes till de oppositionsbudgetar som hade en helt annan insikt och inriktning. Nu har den förra oppositionen lagt sin första budget i regeringsställning. Och ja, jag är djupt besviken och ledsen. Uppenbart var allt arbete under oppositionsåren av inget värde, och löftena och orden utan innehåll.

1,5 procent – medan inflationen rusar

Ta schablonersättningen för den personliga assistansen som exempel. Det finns i princip endast en lönesumma som regeringen bestämmer helt själv, helt utan facklig förhandling eller något lönesamtal. Det är lönen för en personlig assistent. Någonstans kring 80 000 medarbetare med ett väldigt viktigt arbete i en låglönegrupp.

Alla dessa hårt arbetande människor får, av den nya regeringen, återigen maximalt 1,5 procent i utrymme för lönelyft nästa år. Samma som det varit sedan Göran Hägglunds dagar. Verkligheten är ju, om man tittar bakåt, cirka 2,5 procent för alla andra yrkesgrupper, varje år, och om man siar framåt i inflationsdimman 3,5 procent eller mer (om man får tro LO:s krav).

Vad betyder detta för alla de som är helt beroende av att den lojale och trogne assistenten finns där varenda timme, varenda stund? Vad betyder det när Annica, Jonas, Maria eller Anders behöver rekrytera en ny kunnig och stadig stödjare?

Undanflykterna håller inte

Visst kan man säga att ”allt inte hinns med” i en statsbudget som tas fram på några få veckor, men i detta fall håller det inte.

Inte heller kan man likt ministern säga att man väntar på en utredning, som inte har med saken att göra, och som ska presenteras i mars, som om den skulle ändra något. Det gör den inte.

Återigen sviks landets alla assistansberättigade. Återigen sviks landets alla personliga assistenter. Återigen låter man urholkandet av en hel bransch fortgå med berått mod. Denna gång av fyra partier som samtliga stenhårt kritiserat förra regeringen för just detta. Två av regeringspartierna har ju dessutom detta som sina hjärtefrågor, men just nu verkar hjärtat frusit till is.

Det är jobbigt att känna sig sviken av sina egna, och det är tungt att återigen behöva säga – kampen går vidare.

Bengt Eliasson
Fristående funktionsrättspolitisk pådrivare
Tidigare talesperson för Liberalerna i funktionsrättspolitik

3 kommentarer

  1. Är luttrad och heller inte förvånad. Men väldigt besviken.

  2. Håller med i allt som sägs i artikeln, men föga förvånad. Speciellt illa är det att de partier som verkligen borde stå upp för LSS-reformen och strida för oss assistansberättigade inte gör det. De borde skämmas! Allt snack om att höja statusen på assistentyrket blir fånigt, när man samtidigt år ur och år in låter deras löner släpa efter.
    /Magnus

Funktionen för kommentarer är stängd.