Debatt: Varför återkräver Försäkringskassan ersättning som använts korrekt?

DEBATTARTIKEL. Ibland undrar man verkligen vad Försäkringskassan håller på med. Försäkringskassan har i minst två fall återkrävt ersättning från assistansanordnare som till synes skött anordnandet av assistansen helt klanderfritt.

LÄS ÄVEN: Assistansen hotas av ny lag – försämrat skydd mot felaktiga återkrav

Det har varken påvisats eller hävdats att ersättning använts felaktigt eller att det varit något fel på den assistans som utförts. Inte ska heller någon ha lämnat felaktiga uppgifter eller på annat sätt vilselett Försäkringskassan. Något fusk verkar således inte ha förekommit.

Ändå fastställs Försäkringskassans återkrav av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 3958-19 avseende återkrav av assistansersättning).

Saknade tillstånd för personkretsen

Det som har hänt är att Försäkringskassan anses ha betalt ut ersättning felaktigt eftersom anordnaren saknade tillstånd för den personkrets som assistansen utfördes för. Det saknades således inte tillstånd för att utföra assistans, det saknades enbart tillstånd för den aktuella personkretsen i LSS.

Försäkringskassan hade informationen men menade att anordnaren borde insett att utbetalningen var felaktig eftersom anordnaren borde haft koll på sitt tillstånd och vem denne utförde assistans för. Även om det är Försäkringskassan som gjort fel i sin utbetalning är det måhända en rimlig inställning, och rent juridiskt är HFD:s beslut säkerligen korrekt avseende möjligheten att återkräva ersättningen. Det är dock min uppfattning att hela återkravet borde eftergetts.

Frågan är om Försäkringskassan verkligen bör återkräva assistansersättning som använts och redovisats helt korrekt och där det inte finns några misstankar fusk, och i så fall varför.

Därför infördes tillståndskrav

Kravet på tillstånd tillkom för att stärka den assistansberättigades trygghet och för att möjliggöra tillsyn över anordnarna. I propositionen 2009/10:176 (sid 25 – 26) anges följande:

I betänkandet redovisas uppgifter från flera länsstyrelser att frånvaron av tillståndsplikt för enskilda assistansanordnare är ett centralt skäl för att det i många fall inte utövas någon tillsyn över dessa.

Regeringen anser i likhet med LSS-kommittén att behovet av det skydd som tillståndsplikten kan ge för den enskilde assistansberättigade uppväger de risker som finns för att valfriheten begränsas.

Regeringen anser också att värnandet om den assistansberättigades trygghet vid insatsen personlig assistans är ett sådant skyddsvärt intresse som motiverar viss begränsning av näringsfriheten.

Bristen i tillståndet har inte visats påverka vare sig den assistansberättigades eller myndigheternas möjlighet till tillsyn (eftersom anordnaren hade tillstånd att utföra assistans).

Negativa effekter

Återkravets omfattning medför uppenbart att anordnarens verksamhet påverkas negativt. Det kan antas att även den assistansberättigade personen påverkas negativt, med exempelvis ett byte av anordnare (eftersom anordnaren kanske riskerar konkurs) och därmed byte av viktiga och pålitliga kontaktpersoner. En långvarig och för den enskilde trygg relation kan gå förlorad.

Det kan vidare leda till mindre möjlighet till ersättning för vissa utlägg, exempelvis för assistenternas kostnader vid aktiviteter eller resor, vilket minskar möjligheterna till en aktiv fritid. Detta då anordnarens ekonomi hänger ihop med den assistansberättigades assistansekonomi.

Anordnaren och den enskilde drabbas således negativt av en lagstiftning som avsedd att skydda den enskilde.

Att återkräva ersättning som använts korrekt fyller inget syfte i fråga om kontroll och tillsyn. Återkravet medför ingen ökad trygghet för den assistansberättigade, utan torde enbart ha negativa effekter.

Även om HFD ansåg att utbetalningen var felaktig och att anordnaren borde insett detta, kan man ju tycka att ett återkrav, som inte alls uppfyller syftet med lagregleringen om tillstånd, helt borde ha eftergetts.

Det fanns inget krav på att Försäkringskassan måste återkräva ersättningen. Att ersättningen anses ha betalats ut felaktigt är inget bra skäl att återkräva den, när den använts korrekt. Det borde finnas en djupare mening eller ett riktigt syfte bakom ett återkrav.

Varför lägger man kraft på att förstöra fungerade verksamheter?

Det skulle vara intressant om Försäkringskassan kunde motivera varför detta och liknande återkrav ställts till anordnare, och varför man lagt tid och kraft på att förstöra fungerande verksamheter. Man kan tycka att det räckt med att hålla inne utbetalningar tills anordnaren korrigerat bristen i tillståndet.

Upplysningsvis bör det sägas att jag inte var juridiskt ombud i HFD målet men är det i ett liknande mål som snart ska prövas i Kammarrätten.

Christian Källström
Jurist och VD på God Juridik AB