En kommentar

  1. Om man utgår från ett huvudmannaansvar finner jag som förälder till barn med särskilda behov att en kunskaps- och kompetensbrist finns hos beslutsfattare inom SKL gällande anpassningar till sensorisk problematik och perceptuella störningar inom SKL. Om upp till ca 5% av Sveriges befolkning har sensorisk problematik och perceptuella störningar kan man inte generalisera behovet utan att först särskilja problematiken.
    Personer med sensorisk problematik återfinns i alla verksamheter inom SKL. Inget anpassat bemötande eller förhållningssätt finns utvecklat hos huvudmannen. Fast lösningar existerar.
    1997 valde Sveriges landsting att gå till regeringsrätten med syfte att begränsa LSS. Förutom råd och stöd fans även insatser att tillgå inom LSS som en rättighetslagstiftning. Enligt RR dom -97 skall alla Sveriges medborgare få habilitering och rehabilitering på lika villkor. Vilket påvisar kunskaps och kompetensbristen om sensorisk problematik och perceptuella störningar hos beslutsfattare och rättsväsende när man väljer att generalisera. Kunskapsbristen bygger bl.a. på att tvärvetenskapligt samarbete saknas inom barnneuropsykiatrin och audiologin. Ett moment 22. Huvudmannen vet inte hur man skall bemöta eller förhålla sig till en auditiv perceptuell störnings orsaker och konsekvenser.
    Svensk habilitering är skapad utifrån tradition samt är inte anpassad till dem man skall ha ansvar för utifrån deras sensoriska problematik och individuella perceptuella störningar. Från -94 till -97 tredubblades landstingens kostnader för insatser hos behovsgruppen som snarare stärker behovet av sensorisk träning eftersom hjärnan är plastisk samt utvecklas genom stimulation.
    En juridisk princip utgår från att redan beviljade LSS insatser enligt lag inte kan försämras såvida behovet inte har förändrats vilket inte var fallet. Ingen vetenskaplig studie studie eller empirisk evidens stärkte beslutet RR tog -97. Endast ett behov av att spara pengar låg till grund för landstingens agerande. Idag fås inga insatser enligt LSS, insatser ges genom HSL där beslut inte kan överklagas. I HSL står uttryckligen att behov skall gå före pengar. Vilket detta RR beslut -97 frångår.
    En inskränkning i LSS genomförd av Sveriges landstingspolitiker som får konsekvenser för trovärdigheten hos beslutsfattaren samt styrande politiker. Genom RR beslutet -97 faller våra gemensamma värderingar platt. Skall vi inkludera istället för att segregera måste resurstilldelning, kunskaper och kompetens styra besluten. Har man inte anpassat sitt bemötande samt förhållningssätt till personer med sensorisk problematik och perceptuella störningar utifrån kunskap och kompetens får detta konsekvenser. Konsekvenser som innebär att man exkluderar människor med särskilda behov i sina beslut inom SKL om man som huvudman inte tillför resurser, kunskaper och kompetens anpassat till behovsgruppen.
    Våra politiska företrädare säger att våra gemensamma värderingar skall gälla ”alla” i samhället men deras politiska beslut får motsatt verkan om behovet av att spara pengar skall styra SKL beslut. Konsekvensen av att inte anpassa sitt bemötande och förhållningssätt utifrån sitt huvudmannaansvar inom SKL betyder i realiteten att man generaliserar att vi alla har samma behov av habilitering och rehabilitering.
    Alla politiska beslut som inte omfamnar ett anpassat bemötande samt förhållningssätt innebär per automatik att behovsgruppen segregeras och exkluderas. Om man i sina politiska uttalanden refererar till att ” Alla ska med” får detta konsekvenser beroende utifrån de politiska beslut man tar i realiteten. Så föds politikerföraktet.
    När beslut tas utan kunskap eller kompetens om dem det berör vilket får beslutet motsatt verkan utifrån en kunskaps och kompetensbrist.
    Är man ens medveten om att man som politiker och beslutsfattare inom SKL genom sina faktiska beslut segregerar och exkluderar barn med behov av särskilt stöd inskrivna i LSS? Vem är verksamheten skapad för? Samt hur kvalitetssäkrar man verksamheter inom SKL utan kunskap och kompetens om anpassningar till sensorisk problematik och perceptuella störningar? Anser man att vi alla som människor måste ha tillgång till våra sinnens fulla bruk om vi som individer skall kunna utveckla högre kognitiva funktioner så som att lära oss räkna, skriva och läsa vara en absolut sanning. Ja då måste vi i samhället samt ansvariga inom SKL även utveckla ett anpassat bemötande och förhållningssätt till sensorisk problematik och perceptuella störningar redan på tidig utvecklings nivå. Bemötandeutredningen SOU 99/2000:79 fastställer att bemötande samt förhållningssätt är ett politiskt ansvar inom SKL.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *