Guide: Förebygg våldet mot barn med funktionsnedsättning

Barn med funktionsnedsättning utsätts för våld och övergrepp i nära relationer i högre grad än andra barn. Varför är det så och vad bör göras för att förebygga detta?

Vi frågade Elisabet Ljungström, socionom och projektutvecklare på Bräcke diakoni, som under många år arbetat för att uppmärksamma frågan om våld mot barn med funktionsnedsättning.

LÄS ÄVEN FAMILJERNAS BERÄTTELSER:
”Oron för att brista som förälder har följt mig hela vägen”

Vad säger forskningen om utsatthet hos barn med funktionsnedsättning?

Internationella studier visar på att barn med funktionsnedsättning löper tre till fem gånger större risk att utsättas för någon form av våld än andra barn. I Sverige finns inte så många studier, men utifrån det som finns löper barn med funktionsnedsättning dubbelt så stor risk att bli utsatta. Våld och övergrepp sker i alla de miljöer som barnet vistas. Trots detta är det ytterst sällan som barn med funktionsnedsättning nämns när man pratar om övergrepp mot barn.

Varför är barn med funktionsnedsättning extra utsatta?

Enligt BRÅ:s rapport 2007:26 ”Våld mot personer med funktionshinder” innebär funktionsnedsättningen i sig en extra utsatthet i form av osynlighet, sårbarhet och beroende.

Övergrepp sker i olika miljöer där barnet vistas – men också i hemmet. Vi ser idag att många föräldrar som har barn med funktionsnedsättning lever under extremt stor press och har liten möjlighet till avlastning när assistanstimmar avslås eller dras in och samhällets stöd brister.

Denna situationen ökar risken för att föräldrar närmar sig gränsen för vad som är tillåtet och i värsta fall kliver över den. Barnen eller föräldrarna får sällan information om denna risk av vården eftersom ämnet är så tabubelagt.

Vilka är de största utmaningarna för familjerna?

Det finns såklart många olika utmaningar. Att få ett barn med funktionsnedsättning innebär ofta att familjen hamnar i kris. Jag har under åren träffat många föräldrar som utifrån sina beskrivningar fått mej att ana deras utsatta situation med liten eller ingen sömn, ångest, oro, stress, skuld, förbjudna tankar och frågor som ingen kan svara på.

Sammantaget så löper föräldrar till barn med funktionsnedsättning en stor risk för psykisk ohälsa och utmattning.

Hur kan detta påverka vardagen för familjerna?

Vi vet att det finns en ökad risk för skilsmässor eftersom man kan uppleva ensamhet, och ganska stor sådan, trots att man är i en relation och har ett gemensamt ansvar. Man upplever situationen och uttrycker sina känslor på så olika sätt. På grund av utmattning, svårt koppla av och sova så är det också väldigt nära till hands att börja äta medicin mot till exempel depression. Alkohol är också lätt att ta till för att dämpa ångest.

En del föräldrar har beskrivit  att man känner sig som i ett fängelse, instängd utan någon väg ut, när samhället sviker. Man ser inget hopp och har en stark känsla av övergivenhet.

Hur påverkas föräldrars yrkesliv och sociala liv?

Föräldrar yrkesliv påverkas i hög grad. Det finns statistik som visar  att många gått ner i arbetstid och att många blir sjukskrivna under perioder. Man orkar inte riktigt koncentrera sig, man kan inte delta i sociala sammanhang knutet till jobbet, kan inte arbeta övertid och måste gå tidigare.

Karriär är för många inte att tänka på. Man kan ha otur och ha oförstående arbetsgivare och arbetskamrater. Detta i sin tur kan leda till dålig ekonomi, både i nutid och framtid genom dålig pension.

Det sociala nätverket minskar också. Man orkar inte förklara, förklaringarna går inte fram. Orkar inte bjuda igen. Det blir för mycket jobb för att träffa andra. Detta kan leda till en allt mer isolerad tillvaro och en negativ spiral.

Vilken roll spelar bristen på samordning och stöd?

I den mig veterligen enda avhandling som gjorts i Sverige vad gäller våld mot barn med funktionsnedsättning/långvarig sjukdom såg man att en riskfaktor är den successiva ansvarsförskjutning från professionella till föräldrarna när det gäller tillgång till, och samordning av, insatser och stöd.

I och med att samordningen brister mellan olika hjälp- och stödinstanser får man dessutom träningsprogram och uppdrag från så många olika håll.

Varje instans och profession vill självklart göra väl och stödja så mycket det bara går men det blir för mycket att hantera för föräldrarna vilket skapar stress och ångest. Man vill ju göra allt för sitt barn med det är inte genomförbart.

Hur kan verksamheter förebygga våld mot barn med funktionsnedsättning?

Vikten av bra bemötande och tidigt stöd är viktigast av allt. Föräldrar borde få stöd att samtala om hur det är och hur man har det från början och så länge de önskar.

Det är också viktigt att återkommande prata om vikten av mat, sömn och återhämtning för föräldrarna själva.

Alla verksamheter som ger stöd till barn med funktionsnedsättning behöver också ge föräldrarna och syskonen stöd. Man behöver se familjen som en helhet som behöver stöttning.

De borde också erbjudas möjlighet att träffa andra i liknande situation. Då minskar föräldrarnas känsla av isolering och ensamhet vilket i sin tur kan minska risken för övergrepp.

Hur kan vi börja prata om våldet mot barn med funktionsnedsättning?

Alla verksamheter som möter de här familjerna behöver hjälpa till att minska det känslomässigt slutna klimatet och det tabu som finns att prata om våld. Alla har en rädsla för att prata om våld och tankar om våld. Stödjande instanser undviker att ta upp det, föräldrar gör det inte. De som stödjer vill kanske inte ta upp frågan av rädsla för att störa en bra relation med föräldrarna, föräldrarna vill inte bli sedda som dåliga föräldrar.

Professionen måste därför våga ta upp frågan om våld som rutin och ge information om den ökade risken, samtidigt som man förmedlar en förståelse för att föräldrarna har det tufft.

Personal behöver få utbildning i hur man frågar och hur man hanterar de svar man får. Självklart är det viktigt att man har en beredskap för hur man ska hjälpa till.

Vilka andra insatser kan förebygga våld mot barn med funktionsnedsättning?

Avlastning för familjerna. Det är oerhört viktigt att man som förälder vet att man kan få avlastning om situationen blir mer ansträngd. Det kan vara känslomässigt svårt för familjer att söka korttidsavlastning för sitt barn, och därför behöver man få mycket stöd och information kring detta.

Att bara veta att man kan söka och har rätt att få olika insatser kan minska stress, känsla av övergivenhet och ångest.

Det är viktigt att politiker och tjänstemän förstår hur livsviktigt det är att få stöd tidigt, att föräldrar behöver återhämtning och att man sällan ansöker om mer än man verkligen behöver.

Något som framförs i många olika sammanhang – av föräldrar till både barn och vuxna söner och döttrar med olika slags funktionsnedsättning, är att ha någon som samordnar och koordinerar alla insatser. De flesta föräldrar beskriver bristen på samarbete och samordning inom olika verksamheter och mellan olika verksamheter i både kommun och region och mellan kommun och region. Jag tror faktiskt inte jag mött någon förälder som berättat hur bra allt fungerar utan att de själva varit spindeln i nätet. Om en koordinator avlastade föräldrarna kanske de kan behålla sina jobb, hålla kontakt med vänner och ”bara” vara föräldrar.

Hur kan barn med funktionsnedsättning få stöd i att göra sig hörda om våld?

Barn med funktionsnedsättning måste ges information och få frågan om våld. Alla verksamheter och instanser som möter och utreder barn med funktionsnedsättning behöver därför ha en djupare kunskap om våld mot barn med funktionsnedsättning och om alternativ och kompletterande kommunikation (AKK).

Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt och skall ha möjligheter att uttrycka sin åsikt. Det är omgivningens sak att se till så att detta är möjligt. Jag tänker framför allt på LSS-handläggare och socialtjänst, men även personal inom förskola, skola, fritids, och primärvård.

Det behövs generellt en ökad medvetenhet och en bättre kunskap i samhället för en bättre förståelse, bättre bemötande och större flexibilitet i systemen.

Några ord på vägen för att minska våldet?

En mamma som jag träffade sa så här: ”Är det ett barn med kolik är det inte så konstigt att på BVC prata om sina känslor och tankar kring att man inte står ut, inte vet vad man gör snart, och så vidare. Handlar det däremot om ett barn med funktionsnedsättning så är det inte lika okej att tänka och prata om sin desperation och sina tankar.”

Kolik är ju så vanligt så därför är det mindre tabubelagt. Det pågår ofta dessutom bara några månader.

Föräldrar till barn med funktionsnedsättning kan leva under kolik-liknande förhållanden i många år, utan att veta om det någonsin blir bättre. Vi måste kunna prata om det.

Var finns mer kunskap om våld mot barn med funktionsnedsättning?

Ibland är livet orättvist – om våld mot barn med funktionsnedsättningar. Film från Allmänna barnhuset.

Våld mot personer med funktionshinder, Brå, Brottsoffermyndigheten, 2007:26.

Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö, Birgitta Svensson, Fakulteten för hälsa, natur och teknikvetenskap, Karlstads Universitet, 2013:13.

Om barn med funktionsnedsättning i Sverige och deras utsatthet för våld och kränkningar. En systematisk kunskapssammanställning om utsattheten för våld och kränkningar mot flickor och pojkar medfunktionsnedsättning. 2016. Allmänna Barnhuset, Barnafrid.

Projekt Bildsamt – bilder som stöd i samtal om våld. www.bildsamt.se