”Om du frågar mig så låter matning och andning som grundläggande behov”
Lena Hallengren suckar djupt. Intervjun har pågått en kvart och vi har pratat om LSS-utredningen, spardirektivet, omprövningsstoppet.
Nu vill vi veta varför regeringen valde att ändra reglerna för assistenters väntetid, men inte för andning och matning.
– Om du frågar mig, så låter matning och andning som grundläggande behov, säger Lena Hallengren.
Alternativ kommunikation, är inte det också ett grundläggande behov?
– Nu tror jag inte jag bockar av fler saker före översynen av LSS har gjorts, svarar Lena snabbt.
Och övergår till att kritisera den förra borgerliga regeringen.
– Alliansen försökte sig på en assistansutredning som det inte hände någonting med, och så kan vi inte ha det, vi kan inte ha politiker som inte vågar fatta beslut för att det är jobbigt.
– Vi kommer att behöva fatta beslut som gör att lagstiftningen är anpassad till hur verkligenheten ser ut idag. Det kommer att behöva göras, vi kan inte som politiker säga ”vad jobbigt” och inte göra något. Om vi gör ingenting är det många som kommer att hamna mellan stolarna.
Förhoppningarna på Lena Hallengren som ny minister, efter Åsa Regnér, med ansvar för LSS och funktionshinderfrågor är höga. Att en mera öppen dialog ska vara möjlig. Att kostnader och fusk inte längre ska dominera debatten.
Lena har sagt sig vilja ”kroka arm” med funktionshinderrörelsen, vilket många har uppfattat som en glädjande öppning.
Hon betonar att spardirektivet är hela regeringens beslut, inget som hon ensam kan ändra på
Nu har det gått en månad sedan hon tillträdde. Hon har ännu inte träffat funktionshinderrörelsen. Och spardirektivet till LSS-utredningen finns fortfarande kvar. Genom hela vår intervju ruckar Lena inte på detta. Men flera gånger lägger hon till ”i dagsläget”. Hon betonar att detta är hela regeringens beslut, och inget son hon ensam kan ändra på. Och säger gång på gång att utredaren måste göra klar jobbet – att förslagen sedan blir öppna för politisk diskussion.
Om man är välvillig kan det tolkas som att Lena Hallengren personligen tror på en mer generös attityd till assistans, när utredningens förslag väl har blivit klara till hösten.
Men just nu utlovas ingenting.
– Den lagstiftning som finns gäller. Om regeringen ska djupdyka i varenda enskild fråga… Riktigt så enkelt är det inte. Dessutom ligger frågan om sondmatning som grundläggande behov nu för prövning i domstol. Varje sådan fråga visar hur viktigt det är att vi klarar av att göra en översyn, att vi klarar att föra resonemang partier emellan om hur vi ska hantera detta.
Dagen innan vi träffar Lena Hallengren har Furuboda Folkhögskola publicerat en debattartikel som angriper regeringens politik i mycket hårda ordalag. Regeringen anklagas för ”att inte se alla som fullvärdiga medborgare”. Besparingar har gått så långt att unga inte vågar satsa på skolgång, av rädsla för att förlora sin assistans om de kan plugga.
Den bild som dominerar i funkisvärlden är att dagens LSS-kris är S-MP-regeringens fel. Hur upplever Lena Hallengren detta?
Det är alltför många som upplever att lyhördheten inte är så stor som den borde vara
– Det finns olika sätt beskriva verkligheten och det är jätteviktigt att vi har folkrörelser och civilsamhälle som agerar och uttrycker sina uppfattningar.
– Det är klart att Furuboda beskriver det så som de upplever det. Jag är medveten om att lagen om stöd och service är central för dem också.
– Samtidigt finns många som tycker att det fungerar väl. Men det spelar inte så stor roll, det är alltför många som upplever att lyhördheten inte är så stor som den borde vara.
Hon upprepar det hon sa på pressträffen med Stefan Löfven i mars, när hon blivit utsedd till minister, att hon vill kroka arm med funktionshinderrörelsen.
– Det betyder inte att jag är så naiv att jag tror att vi om ett tag tycker lika om allting. Det är klart att det hela tiden handlar om vilja mer, att ha förväntningar och ambitioner och sträva långt, utifrån att vara anhörig, eller själv ha funktionsnedsättning och behov av assistans, kontra att vara beslutsfattare och få många olika saker att passa ihop.
Vad kommer det att innebära konkret, att kroka arm?
– Det handlar om att möta funktionhinderrörelsen på olika sätt, både inofficiellt för att samtala och resonera, och i det offentliga. Det handlar om möten i funktionshinderdelegationen. Det handlar om att jag och mina medarbetare har ett gemensamt engagemang.
– Min ambition är att vi ska lyssna på varandra. Att förståelsen ska öka för varför regeringen gör det man gör, men naturligtvis är det också väldigt viktigt för mig att lyssna in.
Politiken är överumplad av alla dessa domar, istället för att vi har kommandot
– Jag hoppas och tror att vi är överens om att den lagstiftning vi har inte är optimal utan behöver moderniseras.
– Det är uppenbart att vi har ett läge där politiken är överumplad av alla dessa domar. Vi sitter och väntar på domar, för att få veta vad som ska gälla, istället för att vi har kommandot och talar om att så här ser vi på lagstiftningen och LSS olika insatser.
– Vi måste klara av att modernisera hela LSS. Om vi inte gör det är jag på riktigt bekymrad över vad som kommer att hända. Där behöver vi mötas. Alla ser detta, men på lite olika sätt. Som ansvarig minister behöver jag förstå och väga olika intressen. Inte minst företrädare för organisationerna behöver hjälpa mig att resonera kring vilka utmaningar vi tillsammans ser.
Men funktionshinderrörelsen accepterar inte regeringens spardirektiv till LSS-utredningen. Frågan är: Vill de ens kroka arm så länge spardirektivet existerar?
– Det är väldigt synd, säger Lena. Jag förstår vad du säger, men vi har de direktiv vi har. Utredningen ska arbeta, sen går den på remiss och vad som därefter händer är en politisk diskussion. Vi har varit väldigt tydliga med att har man behov av assistans ska man ha rätt till det.
Varför kan ni inte ta bort spardirektivet?
– Vi hade en utveckling med ökande kostnader varje år utan att antalet assistansberättigade blev fler. Vi hade en tidigare debatt om hur vi använder resurserna.
Det måste väl kunna utredas utan spardirektiv?
– Det är inte så att hela utredningen är villkorad att göra besparingar, utredaren har många uppdrag. I dagsläget ligger direktivet fast, det är det jag kan säga.
Inget kan ändra på detta?
– Jag kan inte ge förhoppningar, i dagsläget ser det ut som det gör. Men utredaren har ett brett fält. Det övergripande är inte att spara. För varje enskilt förslag vidtar en politisk diskussion.
– Vi har sagt att vi inte har för avsikt att spara på barns assistans, att den som har behov ska också ha rätt till assistans. Låt oss se vad hon kommer med för förslag.
Men hon kan knappats föreslå satsningar inom assistans…
– Få utredningar har mandat att göra något utanför ramen. Hon ska titta på hela LSS-lagstiftningen, hela den omfattande och komplexa lagstiftningen. Förutsättningen för varje enskilt förslag är INTE att minska kostnaden.
Funktionshinderrörelsen blir inte glad när de på nytt får beskedet att du inte ändrar spardirektivet!
– Det är inte jag ensam, det är en hel regering som har enats om direktivet, vill jag gärna understryka. Det är inte upp till mig att ändra på det. Det som är viktigt för mig är att översynen görs.
– Det bästa som kan hända för alla de som har behov av assistans är att vi visar att alla pengar används effektivt och klokt, att de som verkligen behöver assistans får det.
Om du inte släpper spardirektivet – vad ska du då locka funktionshinderrörelsen med?
– Det är inte min ambition att sitta still i båten och inte göra något, det är inte så jag tänker, men direktiven ligger i dagläget fast. Det svaret jag måste ge.
Många upprörs över uppblåsta påståenden om fusk. Håller du med om att fuskdebatten varit snedvriden?
– Det visar att vi har svårt att få en nyanserad debatt. Lite fuskdebatt, vinstdebatt, skäraneddebatt. Vi klarar inte att ta helheten. Klart jag inte vill att någon ska fuska, men jag ser ju assistansbolag som går med vinst. Inte en krona ska läcka från assistansbolag – varenda krona som beviljas för assistans ska gå till assistans.
Men kritiken handlar om att fusket överdrivs…
– Helt ärligt, jag följde den debatten bara lite allmänt. Men jag minns hur det var före valet, diskussionen om hur assistansbolag inte levererade tillräckligt många timmar, man behöll lite emellan och så vidare. Jag vill inte utmåla alla assistansbolag som oärliga, men innan behövde man inte ens tillstånd. Vi behöver ordning och reda i branschen, att skattemedlen inte går ned i fickan på de som driver assistansbolag, för så kan vi inte ha det.
Forskaren Niklas Altermark menar att regeringen har formulerat kostnadsproblemet för att rättfärdiga allmänna besparingar.
– Jag köper inte den bilden. Återigen, det finns många olika uppfattningar.
Det har väl ändå fått den effekten?
– Många olika delar har skadat relationen mellan regering, myndigheter och funktionshinderrörelse. Det är jag den första att skriva under på.
Det är inte min uppfattning att regeringen dragit igång fuskdebatten
– Men det är relevant att ha en diskussion om kostnadseffektivitet, när man ser att kostnaderna har ökat, och då fråga sig om en del av ökningen beror på att det kanske fuskas, eller om vi har en bransch som inte ger de assistansberättigade det de har rätt till utan plockar lite i egen ficka.
– Då ska vi se till att göra oss av med det. Det är det viktigaste vi kan göra för att legitimera insatsen. Den debatten har vi från och till även om a-kassa, sjukpenning och annat.
Men visst kan en sådan fuskdebatt legitimera besparingar – om skattebetalarna gång på gång får höra att det fuskas kräver de självklart besparingar?
– Men det är inte min uppfattning att regeringen har dragit igång den fuskdebatten. Jag upplever stor förväntan rent allmänt på att regeringen ska hantera frågan om stöd och service till personer som har behov av det. Det vilar tungt på mina axlar, på regeringens axlar, men det är faktiskt ett ansvar för den samlade politiken, det handlar om att fatta beslut som håller långsiktigt.
Till intervjun har vi även tagit med det öppna brev som läkare och annan vårdpersonal riktat till Lena Hallengren.
Under rubriken ”Barns behov kan inte lagstiftas bort” skriver läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar med barn, unga och vuxna att de är mycket bekymrade över som sker i spåren av LSS-utredningens direktiv. De skriver också att ”grundläggande behov som att äta och andas måste bedömas som medicinska och inte begränsas av juridik.”
I det öppna brevet beskrivs hur det räknas minuter för att komma under 20 timmar grundläggande behov av assistans, med resultat att ansvaret skyfflas över på föräldrar eller kommuner som inte har resurser att klara det. Vårdpersonalen upplever det som en ohållbar situation.
– Det ju så att domsluten styr, och det är därför jag vill börja med att se till att vi har en lagstiftning som är uppdaterad. Vi har fått bevisat alltför många gånger att domar fått för stora konsekvenser. Det är det som föranlett regeringen att fatta beslut om att väntetid och beredskap ska ingå när man räknar grundläggande behov, och moratorium för tvåårsomprövningar. Det är beslut som regeringen har fattat när man sett konsekvenserna.
Det är i detta sammanhang som Lena säger att andning och matning låter som grundläggande behov.
Du tycker att det är rimligt att lagstiftningen ska ändras?
– Jag vill inte föregå omskrivningen av en lag som har många hänsyn att ta, men om man frågar mig om just detta – om jag ser andning och matning som grundläggande behov, så är det många med mig som gör det, säger Lena Hallengren.