Skapa goda möten med föräldrar med npf

Att möten slutar i kaos och relationen mellan föräldrar, skola och vård kollapsar innebär en risk att barn med npf blir utan stöd. När det här händer kan det beror på att även föräldrarna har en diagnos som de professionella inte har beredskap att möta.

Nu ger psykolog Therese Allvar goda råd för bättre möten i sin bok Att möta föräldrar med npf.

Ofta missförstådda

– Min erfarenhet är att människor med olika funktionsnedsättningar ofta blir missförstådda för att professionella inte lyssnar på rätt sätt. Inom sjukvården och skolan kan föräldrar som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning råka ut för att syftet med mötet de kallas till är oklart, eller att de inte få tillräckligt med tid på sig. Då får de inte den hjälp de själva eller deras barn behöver, säger Therese Allvar.

Det här handlar om okunskap och leder till funktionshindrande miljöer, anser Therese Allvar.

Hon är legitimerad psykolog och arbetar på Psykologpartners i Linköping, där hon erbjuder föräldrastöd och utbildning, men också handledning för personal inom förskola, skola, omsorg, socialtjänst och polis. Många av de yrkesgrupper hon möter, möter i sin tur barn med diagnoser och föräldrar som kan ha olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

I sitt arbete ser Therese Allvar att många av dessa föräldrar lever i en vardag med stor stress och att de inte blir förstådda, vilket innebär en sårbarhet för att utveckla psykisk ohälsa. Hon har därför skrivit boken Att möta föräldrar med npf, och vill förmedla hur professionella kan anpassa sin kommunikation, förebygga missförstånd och skapa förutsättningar för goda möten med föräldrar.

Boken vänder sig till personal inom förskola, skola, vård och omsorg, men också inom socialtjänst och polis. När Special Nest ringer upp för en intervju kommer hon även in på de svåraste samtalen, som kan gälla orosanmälningar till socialtjänsten.

Vanliga misstag i möten med föräldrar

Allt fler barn får någon neuropsykiatrisk diagnos idag, och allt fler vuxna söker utredning och får diagnos.

Det innebär att skola, vård och myndigheter behöver förbereda sig inför att möta, inte bara barn, utan även deras föräldrar på ett npf-anpassat sätt, men Therese Allvar. Men hon ser förhållningssätt som försvårar dessa möten.

– Ett vanligt misstag är att professionella inte ser att detta är funktionsnedsättningar, utan tänker på föräldrarna som svåra att samarbeta med och på problemen som egenskaper hos föräldrarna. I stället behöver de förstå att föräldrar kan ha vissa svårigheter. När vi förstår det, kan vi anpassa kommunikationen och då sker jättemycket i relationen, säger hon.

Många föräldrar har adhd eller autism, andra kan ha en svagare teoretisk begåvning, stora språkliga utmaningar som nyanlända, eller en språkstörning. Det här påverkar kontakten med skolan och vården, för just i språket finns fällor.

– Vi professionella pratar ofta för mycket och för otydligt och vi lindar in budskapet för att vi vill vara snälla, men konsekvensen är att det blir helt obegripligt för mottagaren. Då kan vi gå från möten och tro att vi sagt vad som behövdes och att motparten förstått, men i själva verket har vi inte alls förstått varandra, säger Therese Allvar.

Hur drabbar det barnen?

– Det drabbar barnen så att föräldrar, myndigheter, eller skola inte får en samsyn kring barnet och då drar vi inte åt samma håll. Kanske sätts de insatser som barnet behöver aldrig in och ytterst kan det leda till att relationerna drabbas av sammanbrott. Jag har sett det och det är en stor frustration för både föräldrar och personal, säger Therese Allvar.

Genom åren har hon mött många föräldrar med npf och inför boken har hon intervjuat flera av dem. Deras röster vittnar om svårigheterna, och en pappa med språkstörning säger så här:

”Jag har genom livet vant mig vid att känna mig dum när jag är på möten i vården. Alltid är det något jag missförstår eller missuppfattar. Jag har slutat säga till när jag inte hänger med. Jag nickar och låtsas förstå. Jag vet att det egentligen är fel men jag känner mig så jobbig om jag frågar om och om hela tiden.”

Sådana möten blir en inlärningshistoria som personen bär med sig som en tung ryggsäck, även till nya möten. Men det går att skapa andra, goda erfarenheter, menar Therese Allvar, och ger konkreta råd, både under intervjun och i boken.

Metoder för olika möten

Flera kapitel tar upp olika slags möten, som enskilda möten, stormöten och svåra möten, hur de kan förberedas, genomföras och följas upp. Här betonas vikten av kallelser, tydlig dagordning och anteckningar, samt uppföljning genom att beslutsprotokoll skickas hem.

– Mycket av samarbetet kring barn sker ju i möten och kan vi få vi till bättre och mer effektiva möten genom att npf-anpassa dem, leder det till ett bättre insatser för barnen. Det är viktigt att veta varför vi har ett möte, att tänka igenom det innan, men också att tänka på tydlighet under mötet. Stämma av att vi förstått samma saker, sammanfatta på slutet och se till att vi bokar in ett möte till om det behövs, säger hon.

Therese Allvar betonar att det är den professionella parten som bär ansvar för att det som skulle tas upp på ett möte verkligen avhandlas och att det som planerats också genomförs.

Att npf-anpassa möten är bra för alla föräldrar och en checklista kan se ut så här:

• Tänk igenom syftet med mötet och skicka en skriftlig kallelse med frågeställningarna.
• Välj en tid som passar föräldrarna och en lugn, lämplig lokal utifrån ljud och ljus.
• Prata lugnt och tydligt, lyssna tålmodigt och ge föräldrarna tid.
• Sammanfatta så att det blir tydligt att alla förstått varandra och anteckna beslut.
• Skicka hem anteckningar efteråt till föräldrar och följ upp att beslut genomförs.

Anpassa kommunikationen på flera sätt

Ett möte börjar och slutar alltså inte med själva mötet, utan behöver både förberedas och följas upp. Lika viktigt är hur vi kommunicerar under tiden det pågår, menar Therese Allvar.

För föräldrar med adhd, autism, eller språkstörning, kan det vara svårt att lyssna länge, att urskilja mötets viktigaste punkter och att hinna formulera sin bild som förälder. Då behöver professionella tänka på kroppsspråk och taltempo, på att lyssna, ta paus och vara tydliga.

– Vi behöver vara mycket tydliga, ibland kanske till och med mer än vad vi själva känner oss bekväma med. Det kan kännas som om vi är burdusa, men det betyder inte att vara otrevlig när vi talar rakt och är måna om att den andre ska förstå vad vi vill ha sagt. Vi behöver rensa språket från liknelser och bildspråk och inte krångla till det, betonar hon.

Ibland kan det vara så enkelt som att själv ta en minut inför ett möte, andas lugnt och påminna sig: ”Jag ska berätta lugnt för föräldrarna om deras barns sjukdom och lyssna in deras frågor. Innan de går ska vi boka in en ny tid. Jag ska inte babbla”, skriver hon i boken.

Strategier för svåra samtal

Särskilt svårt kan det vara att genomföra samtal om barnets utveckling avviker eller är försenad, eller om det gäller en så allvarlig fråga som en orosanmälan till socialtjänsten.

– Samtal som känns svåra handlar ofta om att vi ska förmedla något som vi känner oss obekväma med att prata om. Då är det lätt att vi blir extra otydliga. Det kan handla om att barnet är utsatt av andra barn, eller själv utsätter andra barn för något.

– Sådana samtal görs i Sverige varenda dag, men de är svåra för professionella och ännu svårare för den som saknar utbildning i samtalsmetodik, kanske en förskollärare eller elevassistent. Så jag tycker man ska be om kompetensutveckling.

Det finns flera fina samtalsutbildningar, menar Therese. Hon lyfter fram Utbildningscenter Autism, Autismforum och att Riksförbundet Attention erbjuder kurser, men rekommenderar också personal att använda den egna elevhälsan som bollplank och för intern utbildning.

Bästa strategin är ändå att långsiktigt bygga upp goda relationer med föräldrarna, då blir det enklare att prata om en eventuell oro inför ett barns situation. Om föräldrar och professionella kan mötas i oron kring ett barn som far illa, kan de tillsammans göra en anmälan till socialtjänsten, vilket brukar bli det bästa, menar hon.

Alla kan pröva i sin vardag

Samtidigt möts föräldrar med npf också av fördomar, och det kan skapa en oro hos dem inför att våga vara öppna om sina svårigheter. Därför betonar hon att det är de professionella som är skyldiga att anpassa möten till föräldrar som behöver det.

– Alla professionella kan göra något för att underlätta för de människor vi möter i jobbet genom att vara tydliga, styra upp möten och erbjuda pauser. Jag hoppas att många som läser min bok ska tänka; Aha det där var ju inte så svårt, det kan jag också använda mig av i min arbetsvardag, säger Therese Allvar.