”Socialstyrelsen måste driva på funktionshinderpolitiken”
Förändringskraften inom funktionshinderpolitiken har försvunnit. Nu menar forskaren Magnus Tideman att myndigheter som Socialstyrelsen måste bli mer offensiva igen, och våga driva förbättringar.
Videointervju med forskaren Magnus Tideman
Han ger en dyster bild av funktionshinderpolitikens utveckling – men ser samtidigt ljuspunkter i vissa kommuner, där engagerade politiker och tjänstemän tillsammans driver en positiv utveckling.
Men kommunerna måste få ökade statsbidrag för att kunna utföra det som riksdag och regering beslutar, betonar Magnus Tideman.
Se den nya videointervjun med Magnus Tideman:
Från pådrivare till passivitet
Utvecklingen kommer att beskrivas i den bok som Magnus Tideman just nu skriver tillsammans med andra forskare i Norden.
– De nordiska länderna, och kanske speciellt Sverige, sågs som ett föregångsland i världen när det gällde funktionshinderfrågor fram till början av 90-talet. Vi var tidigt ute med institutionsavveckling och hade en progressiv funktionshinderpolitik som många andra var intresserade av. Frågan är vad som har hänt sedan dess, nu efter institutionsavvecklingen och efter att LSS har varit i kraft.
– En gemensam bild från de nordiska länderna, även om det inte ser exakt likadant ut, är att förändringskraften och drivet som fanns i funktionshinderfrågorna har försvunnit.
– I boken skriver vi om ”drivers of change”. På 90-talet samverkade politiker, tjänstemän, en stark funktionshinderrörelse för att driva på för förbättringar. I dag är det annorlunda. Från politiskt håll finns det begränsat intresse för funktionshinderfrågor. Det är en fråga som sällan drivs. Vi har en 30-årig lagstiftning som skulle behöva ses över och moderniseras, men det verkar inte bli så.
– Inte heller på myndighetssidan finns någon riktig förändringskraft. Socialstyrelsen och andra myndigheter har ändrat karaktär, från att vara pådrivande till att bli lite mer rådgivande och försiktigare.
Från kollektiv påverkan till förhandlingsvälfärd
– Funktionshinderrörelsen har också tappat i politisk påverkanskraft. Jag tror det hänger samman med den generella förändringen i samhället, där vi har gått från att betona det kollektiva inflytandet till att betona individens valmöjligheter och inflytande.
– Vi lever idag i en förhandlingsvälfärd där den enskilde måste kunna systemet, veta hur man ska formulera sig, vart man ska vända sig, kunna överklaga beslut och så vidare. För många anhöriga är det en oerhört tuff situation. Då kommer det här gemensamma kollektiva förändringsarbetet i skymundan eller i andra hand, eller kanske inte alls.
– Det innebär också att det spelar allt större roll vem man är, hur duktig man är på det här systemet eller, om man är ett barn med funktionsnedsättning, vilka föräldrar man har. Har man föräldrar som är akademiskt utbildade, kan systemet, kan tala för sig, driva frågor, så kan man komma ganska långt. Har man inte det, så är risken stor att man får mindre stöd, trots att man har exakt samma behov.
Önskar mer offensiva generaldirektörer
Det har ju skett flera byten av myndighetschefer. Till exempel har vi en ny generaldirektör för Socialstyrelsen. Kan du ge några goda råd till den honom?
– Ja, det kan jag göra. Om man ser det utifrån perspektivet funktionshindersfrågor, så kan vi konstatera att Socialstyrelsen igen har fått en chef som säkert är jätteduktig på sjukvårdsfrågor, men inte kan sociala frågor och inte funktionshindersfrågor. Jag hoppas att han lär sig fort, och tar hjälp av duktiga anställda för att flytta fram positionerna.
– Min önskan är att generaldirektörer och statstjänstemän är mer offensiva. Idag väntar man på att få ett regeringsuppdrag, och så gör man det och redovisar det.
– Det är en stor skillnad om man går tillbaka 20-30 år i tiden där man drev på utvecklingen och vågade ställa krav eller ha förväntningar på politiken.
Larmrapport får ingen uppmärksamhet
Socialstyrelsen släpper årliga lägesrapporter om funktionshinderomsorg. Senast, i mars 2024, släppte man en riktig larmrapport om hur mycket funktionshinderomsorgen har försämrats.
– I den lägesrapporten, som är väldigt bra på många sätt, finns uppseendeväckande resultat, men detta passerar ganska obemärkt i debatten. Det är inte så att Socialstyrelsen gör ett stort debattinlägg i tidningar och tv kring detta, och påvisar hur det är. Man släpper en rapport, sedan kanske någon skriver en notis om det, och så försvinner det.
– Det man önskar sig är att man deltar i samhällsdiskussionen på ett annat sätt. Det gäller även oss forskare, att bli bättre på det. Vi har också många gånger viktiga resultat i våra forskningsstudier, men är inte heller tillräckligt bra på att nå ut med dem så att vi kan bidra till att skapa förändring.
Kampen i kommunerna
Samtidigt accelererar nu besparingarna i kommunerna. Vad har du för tankar kring det?
– Det är djupt problematiskt. Å ena sidan vet vi att det finns stora otillfredsställda stödbehov hos personer med funktionsnedsättningar på områden som kommunerna är ansvariga för. Men istället för att öka ambitionen, och försöka täcka in luckorna, så är det nedskärningar och ytterligare försämringar som gäller för de allra flesta kommunerna.
– Vi ser också att det spelar stor roll var man råkar bo. Olika kommuner har olika förutsättningar ekonomiskt, men gör också olika tolkningar av till exempel LSS-lagstiftningen och hur den ska tillämpas. Om man bor i en kommun får man ett visst stöd, men flyttar man till en annan kan det se helt annorlunda ut. Man organiserar på olika sätt, och tillskjuter olika mycket resurser.
– På Marie Cederschiöld högskola gjorde vi en studie kring kommunala riktlinjer inom LSS. Länsstyrelserna gjorde en liknande studie 2007, och visade att många kommuner hade icke-lagenliga riktlinjer som begränsade lagstiftningen på kommunal nivå. Vi kan konstatera att det fortfarande är så, även om begränsningarna har bytt karaktär. Ett aktuellt område är ledsagning. Det är en billig och enkel insats, men kommunerna ägnar mycket tid och energi åt att begränsa den.
Vilka ljuspunkter ser du i kommunernas tillämpning av LSS?
– Det finns exempel på kommuner där det sker bra saker, eftersom där finns engagerade politiker och tjänstemän som lyckas driva utvecklingen i en positiv riktning. Men vi behöver se till att förutsättningarna i alla kommuner är likvärdiga, så att man kan förverkliga lagstiftningen.
”Höjd ambition inom LSS”
Socialtjänstministern sa i september 2024 att regeringen gör ”ett avstamp för en höjd ambition inom LSS”. Vad tror du det kan innebära?
– Det är svårt att veta exakt vad hon tänker, men det kommer ju en ny socialtjänstlag. Ett förslag skulle vara att snabbt tillsätta en utredning för att modernisera LSS. Det finns saker som behöver utvecklas och förbättras. Tiden har gått, verkligheten har förändrats, och det skulle vara ett bra sätt att öka ambitionen. Samtidigt måste finansieringen ses över så att kommunerna får bättre möjligheter att genomföra detta. Inte bara allmänna statsbidrag, utan även riktade.
Fler videointervjuer med Magnus Tideman
Om krisberedskap för personer med funktionsnedsättning
Om kompetenscentrum för IF och autism
Om utredningen ”Uppföljning för utveckling”