Skyddsnätet försvann för tiotusentals. När ska det återställas?

Tiotusental personer står idag helt utan grundskydd.

De har nedsatt arbetsförmåga, men beviljas varken sjukpenning eller sjukersättning.

Det tidigare grundskyddet, ”tidsbegränsad sjukersättning”, avskaffades 2008.

Idag saknas konkreta politiska initiativ för att återskapa skyddet.

LÄS ÄVEN:
ISF-rapport: Sjukersättningen har försämrats

Har belastat enskilda och kommuner

De hårdare regler för sjukersättning 2008 har ofta belastat de enskilda personerna och kommunernas ekonomiska bistånd.

Det framgår av ISF-rapporten ”Sjukersättningens roll idag”.

”Sjukförsäkringen saknar ett grundskydd för vissa personer med nedsatt arbetsförmåga”, skriver ISF.

Det som saknas är även politiska initiativ för att återskapa grundskyddet.

Tvärtom beslutar riksdagen nu under slutet maj att ytterligare försämra det yttersta skyddsnätet – kommunernas ekonomiska bistånd.

Nedan återger vi ISF-rapportens beskrivning (lätt redigerad) av den stora grupp som idag saknar grundskydd, och varken får sjukpenning eller sjukersättning.

2008 avskaffades tidsbegränsad sjukersättning

Lagändringen 2008 innebar bland annat att den tidsbegränsade sjukersättningen helt avskaffades, samtidigt som det blev svårare att få sjukersättning.

Det var en stor grupp som drabbades. Som mest hade ungefär 100 000 personer tidsbegränsad sjukersättning.

I en tidigare rapport har ISF visat att ungefär 75 procent av de som hade tidsbegränsad sjukersättning i form av garantiersättning saknade inkomst eller hade ekonomiskt bistånd innan Försäkringskassan beviljade dem tidsbegränsad sjukersättning. Det är en grupp som tidigare kunde få ersättning inom sjukförsäkringen, men som med dagens regelverk sannolikt skulle sakna det skydd som tidsbegränsad sjukersättning då gav.

Sjukförsäkringen skyddar inte

Sjukförsäkringen ger i dag inte ett samlat grundskydd för personer med nedsatt arbetsförmåga på medicinsk grund. Det innebär att personer som inte kvalificerar sig för sjukpenning eller sjukersättning kan stå helt utanför den allmänna sjukförsäkringens inkomstskydd. Det gäller till exempel personer som saknar eller har låg sjukpenninggrundande inkomst (SGI) och personer vars arbetsförmåga är långvarigt nedsatt, utan att kraven för sjukersättning är uppfyllda.

Sjukpenningen saknar en generell lägsta garanterad ersättningsnivå. Ersättningen bygger på att en person ska ha en SGI. Den särskilda sjukpenning som finns för personer med låg eller ingen SGI är begränsad till en snäv grupp som har haft aktivitetsersättning fram till 30 års ålder.

För övriga personer som saknar eller har låg SGI kan ersättningen bli så låg att den inte går att försörja sig på eller utebli helt.

Sjukersättningen innehåller, till skillnad från sjukpenningen, ett grundskydd genom garantiersättningen. Men det grundskyddet gäller bara personer som uppfyller kraven för sjukersättning. Garantiersättningen ger därför inte ett motsvarande skydd för personer med nedsatt arbetsförmåga på medicinsk grund som saknar eller har låg SGI men inte har rätt till sjukersättning.

När den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades 2008 försvann ett grundskydd för personer som på grund av sjukdom hade en långvarig, men inte stadigvarande, nedsatt arbetsförmåga. I förarbetena till avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen finns ingen diskussion om behovet av ett grundskydd och vilka konsekvenser avskaffandet skulle få för dessa personer.
Någon likvärdig motsvarighet till tidsbegränsad sjukersättning finns inte i dagens sjukförsäkring.

Slutade väga in sociala faktorer

2008 ändrades reglerna för att stärka arbetslinjen och minska risken för att personer som har kvarvarande arbetsförmåga lämnar arbetslivet i förtid.
Försäkringskassan slutade då att väga in sociala och arbetsmarknadsmässiga faktorer i bedömningen av rätt till sjukersättning.

Vissa grupper med kombinerad medicinsk och social problematik fick inte längre samma tillgång till sjukersättning som före 2008.

Flera studier har pekat på att detta kan ha ökat risken för att personer med både medicinska och sociala svårigheter hamnar i en utsatt socioekonomisk situation. Det tyder på att det finns ett glapp mellan de krav som ställs för att beviljas sjuk-ersättning och personers faktiska möjligheter att försörja sig på arbetsmarknaden. En rapport från Riksrevisionen visar till exempel att ett avslag på sjukersättning är förknippat med negativa konsekvenser för individens ekonomi och hälsa.

ISF har tidigare visat att mer än hälften av de personer som hade haft sjukpenning i över fem år och skrev in sig på Arbetsförmedlingen efter avslag på sjukpenning saknade inkomst under minst tre månader efter avslaget. Det kan bero på att personer med längre sjukperioder oftare saknade kvalificering till arbetslöshetsförsäkringen redan när de blev sjuka än personer med kortare sjukperioder. Det kan också bero på att personer som var kvalificerade när de blev sjuka hade förlorat den kvalificeringen när de lämnade sjukförsäkringen, eftersom högst fem år utan förvärvsarbete fick bortses från vid prövningen av rätten till arbetslöshetsersättning.

Lagändring 2008 har belastat enskilda och kommuner

Flera analyser av förändringar i befolkningens huvudsakliga försörjning sedan början av 2000-talet visar att reformerna kan ha bidragit till att fler personer i dag arbetar än under åren före 2008, men också att en del av minskningen i ersättning vid nedsatt arbetsförmåga motsvaras av att fler får ekonomiskt bistånd eller helt saknar inkomst. Det pekar på att försörjningsansvaret i vissa fall har förskjutits från sjukförsäkringen till kommunernas yttersta skyddsnät eller till individen själv.