/ krönika

krönika

Jag fick ett mail som gjorde mig livrädd
Krönika

Jag fick ett mail som gjorde mig livrädd

Jag och min dotter möter mest medmänsklighet, vänlighet och förståelse. Det får jag ändå säga. Men att jag noterar det…

När vargtimmen kommer
Krönika

När vargtimmen kommer

Jag var så trött den där natten. Vi hade sedan några dygn haft flera sjuka assistenter, och din pappa och jag hade turats om att vara med dig och samtidigt försöka sköta våra jobb de timmar du var på förskolan. – Krönika av Anna Pella

Det enda vi vet är nu
Krönika

Det enda vi vet är nu

Av någon anledning känner jag mig märkligt lugn dessa dagar. Kanske är det för att vi levt med beredskap på det värsta i snart 17 år – och att den erfarenheten gjort att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut.

Den sista krönikan
Nyheter

Den sista krönikan

Krönika av Yvonne och Sören Olsson: Under många år så visste vi att vi en dag skulle förlora vår son i den sjukdom som han hade utvecklat som en följd av sitt medfödda hjärtfel. Vi trodde att vi kunde planera och förbereda oss för hur det skulle bli. Men det fungerar inte så.

Jag tänker inte på att Rasmus inte pratar, vi kommunicerar hela tiden
Nyheter

Jag tänker inte på att Rasmus inte pratar, vi kommunicerar hela tiden

KRÖNIKA AV MARIKA JARDERT. Jag kan inte låta bli att berätta följande, efter att ha läst ”Läten får talet att flyga!” i Språktidningen nr 4, 2019. Mina erfarenheter med Rasmus kanske dessutom kan ge andra föräldrar ett bra tips på en rolig och utvecklande lek.

Nu kommer frame fotboll till Sverige – för rörelseglädjen
Nyheter

Nu kommer frame fotboll till Sverige – för rörelseglädjen

KRÖNIKA. ”Pappa, kan inte jag också få vara med i ett lag?” Efter herrlandslagets VM-succé där de nådde ända fram till kvartsfinalen är fotbollsintresset hos min åttaåriga son på topp. Det är bara fotboll som gäller.

Behöver du dina bekymmerglasögon?
Nyheter

Behöver du dina bekymmerglasögon?

YVONNE OCH SÖREN OLSSON. Många av oss upplever att livet ofta är en smärtsam tillvaro, även om vi kan gå med på att det finns undantag då vi mår ganska bra. Men hur förhåller det sig egentligen – är det verkligen så? Eller är det ett omedvetet val vi gör, när vi fokuserar på det mörka och det som orsakar smärta?