”Återkravsprocesserna kostar mer än vad staten driver in”

En rapport från Humana visar att rättsprocesserna kring Försäkringskassans kostar assistansvärlden mer än vad myndigheten lyckas driva in.

– Aktörer som vi vinner nästan 97 procent av rättsfallen, säger Hans Dahlgren, vd för Humana Assistans.

Han oroas samtidigt över de nya domarna från Högsta förvaltningsdomstolen, som tvingar Humana och andra assistansordnare att agera som ”statlig kontrollapparat” gentemot enskilda användare.

[Artikeln fortsätter efter rosa rutan med länkar.]

Se intervjun på video

HejaOlika intervjuade Hans Dahlgren i Almedalen, Visby den 24 juni 2025.

Intervju med Hans Dahlgren, vd för Humana Assistans

Ni har tagit fram en rapport om återkrav av assistansersättning. Vilka är de viktigaste slutsatserna?
– Det viktigaste är att Försäkringskassans arbetssätt kopplat till återkrav kostar mer än det smakar. Tittar man på återkravsprocesserna i domstol så vinner aktörer som vi nästan 97 procent av fallen. Det visar att återkraven som Försäkringskassan ställer är inte rimliga och följer inte lagar och regler.

 

 

Är du överraskad över resultatet?
– Egentligen inte. Vi har haft det här på känn. Vi har själva haft en nära dialog med Försäkringskassan och försökt prata med dem. Om man har en verksamhet som misslyckas i över 95 procent av fallen tyder det på att någonting är fel.

– I den dialogen har Försäkringskassan sagt att vi ska höra av oss, och hela branschen ska höra av sig, när vi uppfattat att de driver fall till domstol som inte håller. Och det har vi och branschen gjort i ganska stor omfattning.

– Vi känner att vi behöver nå fram på ett bättre sätt, och det var därför vi tog fram den här rapporten som går igenom hur mycket rättsprocesserna kostar för samhället, och hur mycket fusket kostar. Och då blev jag kanske lite förvånad över att det faktiskt tar ut varandra.

De juridiska kostnaderna för staten är lika stora som de återkrav man får in?
– Ja. Alltså kostnaderna för det som man kallar ”fusk”. Jag tycker inte att återkrav handlar om fusk, utan mer om en förändrad bedömning.

– Men rättsapparaten runt omkring återkrav kostar lika mycket som man upplever att fusk eller förändrade förhållanden i samband med återkrav omfattar.

”Mindre kriminalitet inom assistans än andra branscher”

Hur stämmer det här överens med den rapport som regeringen och Försäkringskassan nyligen släppte om kriminalitet inom assistansen?
– Till att börja med tycker jag inte att återkrav och kriminalitet har med varandra att göra. Men den rapport myndigheterna släppte, den beskriver anhörigkopplingar till kriminella. Och det är ju ett samhällsproblem, det problemet är mindre inom assistansen än inom andra branscher. Det är alldeles uppenbart.

– Bara i vårt affärsområde med 8000 anställda är det 16 personer som har någon form av anknytning eller tidigare har varit kriminella. Det är en hyfsat låg andel skulle jag säga. Och det är också så att har man varit kriminell och tagit sitt straff så finns det väl ingen anledning att man inte ska få jobba med assistans.

Både socialtjänstministern och statsministern har sagt att ”alla stora assistansbolag är kapade av kriminella”…
– Ja, det är ju naturligtvis ett påstående som man häpnar inför. Det är ju inte på något sätt så att vi är kapade av kriminella. Jag vänder mig väldigt mycket mot den beskrivningen. Det är väldigt tråkigt att debatten är så onyanserad och felaktig.

Föreslår mer effektiva åtgärder

Nu har ni den här rapporten. Vad gör ni i övrigt för att få ansvariga politiker att lyssna?
– Här i Almedalen träffar vi samtliga politiker som har ansvar för frågorna i riksdagen. Vi träffar också regeringsrepresentanter. Vi träffar myndigheter. Vår rapport bygger på gedigen fakta från myndigheterna och regeringen själv. Och vi föreslår åtgärder som är mycket effektivare än de metoder som man idag använder för att granska de som man anser inte ska ha assistans.

Kan man komma åt kriminaliteten inom assistans utan att det förstör för de assistansberättigade?
– Det är jag övertygad om. Om vi exempelvis skulle få ta del av misstankeregister, eller om myndigheterna skulle hör av sig när man anser att exempelvis 22 personer har direkta kopplingar till gängkriminalitet, så skulle det hända saker omedelbart.

Som det är idag, gör regeringen någonting för att ni ska få dessa möjligheter?
– Jag tycker man gör för lite. Jag skulle gärna ha vidare verktyg kopplat till misstankeregistret och belastningsregistret. Ingen vill ju ha kriminalitet. Jag vill att pengarna ska gå till personlig assistans. Jag vill inte ha anställda som ägnar sig åt kriminell verksamhet. Självklart inte. Men jag tror heller inte att det är ett jättestort problem.

När ni framför det här till myndigheter och regeringsrepresentanter, vad får ni för reaktioner?
– När vi för samtal i ordnade former med gediget underlag så lyssnar regeringsrepresentanter och förtroendevalda. Jag upplever att den här debatten om gängkriminalitet och kriminalitet i samhället har blivit lite av en överideologi i samhället där man går på allt. Inte bara assistansen, utan även HVB och primärvården. Man letar kriminella överallt. Då blir det en väldigt onyanserad debatt. Vi vill ju också åt kriminaliteten, men det måste vara med rätt verktyg det måste verkligen vara mot de kriminella.

Men varför har de verktyg som ni efterlyser inte kommit på plats då?
– Ja, det kan man verkligen fråga sig. Vi och regeringens egna utredare har ju efterlyst det här sedan tidigt 2000-tal faktiskt. Förrförra regeringens utredare föreslog att man skulle kunna göra den här typen av bakgrundskontroller.

Tror du att det går att övertyga regeringen om de åtgärder ni vill ha?
– Det är jag helt övertygad om. Men det måste ta sin utgångspunkt i en diskussion baserad på fakta. Och jag tror att man måste också göra riskbedömningar av de grupper där riskerna är som störst för kriminalitet. Inte att skjuta brett på hela gruppen assistansberättigade, som man faktiskt gör när man säger att assistansen är kapad exempelvis av gängkriminella. Det ligger ju väldigt långt från sanningen.

Nya domar gör anordnare till ”statens kontrollapparat”

Nu har det ju också kommit ett antal domar från Högsta förvaltningsdomstolen som ställer krav på anordnare att öka kontrollen och ha mer insyn i assistansberättigades förhållanden.
– Det är inget vi tycker om. Vi anser att vi redan idag har på gränsen till för mycket insyn i våra assistansberättigades liv. Det är ju ändå så att hela LSS-reformen bygger på att du ska kunna leva ett vanligt liv. Och de verktyg som finns idag räcker fullgott.

– Vad som händer nu är att vi blir statens kontrollapparat. Det är statens uppgift att kontrollera om besluten följs om man har rätt assistans eller ej. Genom de insatser man kan göra med hembesök, exempelvis eller att kontrollera beslutet med en viss regelbundenhet på ett rättssäkert sätt. Det borde man göra. Det här är enkla åtgärder som omedelbart skulle fungera. Istället lägger man kraven på oss assistansanordnare och det är inte rimligt. Vi vill hålla på med personlig assistans, inte juridik eller kontroll.

Vad gör ni konkret för att uppfylla de kraven som HFD-domarna nu faktiskt ställer?
– Vi behöver ha en mycket närmare dialog med våra kunder kring hur beslutet harmonierar med social dokumentation och genomförandeplaner. Tyvärr blir det ju så att det blir en mycket mer tätare dialog och den är inte alldeles enkel. Våra kunder är väl medvetna om sina rättigheter och lagens intentioner. Så det här är ju ingenting som vi har börjat med ännu riktigt på det sättet. Vi vet ju att vi från och med nu har ett strikt ansvar.

Är det möjligt att förena det med LSS mål om självbestämmande och integritet?
– Det är väldigt svårt. Jag tror det här måste politikerna ta tag i, för det är nu en politisk fråga. Det juridiska systemet har gjort sitt. Nu är det politikerna som måste gå tillbaka och se över konsekvenserna av de här domarna. Man behöver se över lagstiftningen runt LSS en gång till. Det är en bjärt kontrast mellan LSS intentioner och det som Högsta förvaltningsdomstolen nu beslutat.

Hur löser ni detta som anordnare, konkret just nu?
– Just nu så vi har ju en hyfsat god insyn med dokumentation. Problemet för oss kommer ju vara i framtiden om Försäkringskassan tycker att vi borde ha vetat någonting som vi inte kan veta helt enkelt. Vi har inte landat i exakt hur vi ska hantera den här nya situationen som har uppkommit i Högsta förvaltningsdomstolen.

Men det kommer bli att ni ökar er kontroll av era kunder?
– Vill man bedriva personlig assistans så måste man ju följa lagar och regler. Så är det ju. Så, ja, vi måste på något sätt närma oss den här frågan, men det kommer inte bli enkelt. Det kommer bli svårt att behålla kunderna också om kontrollen blir för omfattande. För det är ju som sagt helt i strid med LSS-lagstiftningen. Så därför måste vi föra samtal med politikerna. Och politikerna måste se över lagstiftningen.

Hur fungerar dialogen som ni har med dels Försäkringskassan, dels politikerna idag?
– Jag tycker nog att det är uppenbart att personlig assistans inte står högst upp på agendan för politikerna. Det är många andra saker exempelvis gängkriminalitet som gör det. Men jag uppfattar ändå att när vi för samtal utifrån fakta så tycker jag att man lyssnar.

– Ett tecken på det är ju exempelvis att vi nu ser att Försäkringskassan öppnar upp för lite fler beslut. Timmarna ökar lite.

– Man är också öppen för ett index inom personlig assistans. Vi har haft så låga uppräkningar som tänkt ihop med lönerna i nästan tio år nu. Så det finns, tycker jag, tydliga ljusa punkter också där politiken faktiskt lyssnar. Det tror jag beror på att de assistansberättigade och alla som jobbar inom personlig assistans är en ganska stor väljargrupp.

Har du fått någon signal om hur indexeringen kommer att utformas? Jag gissar att Finansdepartementet har kommit långt i det arbetet?
– Ja, vi har fått ett antal signaler, och de handlar mycket om att man försöker ta fram ett index som man kopplar till löneutvecklingen. Det finns ju den typen av index på andra delar av den sociala omsorgen redan idag. Men de är ofta kopplade till andra saker också, som fastighetspriser och sådant.

– Jag uppfattar att regeringen jobbar på, och försöker hitta ett sådant index. Vi hoppas att det kommer i höstbudgeten nu, och att det blir verklighet från första januari. Men vi hoppas också att det blir någon form av kompensation för alla som vi har fått väldigt dålig ersättning.

Något som tyder på att branschen får en extra kompensation?
– Nej, inga sådana konkreta signaler. Men både vi och de som är engagerade i brukarrörelsen trycker på för detta för att det är så uppenbart att assistansen har urholkats och kvaliteten därmed också.

Vill ha uppföljning av Försäkringskassan

När det blir problem inom assistans är det inte alltid att anordnare och användare har samma intressen. Ert påverkansarbete, stämmer det överens med användarrörelsens intressen?
– Inte alltid. Jag tror ju naturligtvis att om vi tittar på en sådan sak som prövning av besluten så har ju det använts en gång och stoppats. Och det var ju för att det var rättsosäkert och ledde till att väldigt många beslut blev kullkastade helt enkelt. Jag tror att vägen fram som det är nu, att vi som anordnare på något sätt ska kontrollera kunderna är ingen bra väg. Vi ser hellre att Försäkringskassan gör det.

– Här tror jag kanske att brukarrörelsen ser med skepsis mot hur Försäkringskassan skulle närma sig en sådan ordning igen. Men jag tror att det är möjligt att få till en sådan ordning. Men den måste vara rättssäker. Och det ska inte vara så att man ska ge sig på alla beslut. Utan det måste finnas någon sorts prioriteringsordning utifrån någon sorts riskanalys. Men det är samhällets ansvar. Det kan inte vara anordnarnas ansvar.

Börsbolagets prioriteringar

Som börsbolag, hur prioriterar ni mellan användarnas intressen, börsbolagets vinster, kraven på att förebygga återkrav och så vidare. Hur går den prioriteringen till?
– Vi är ju ett börsbolag och självklart vill vi tjäna pengar. Men ytterst så finns vi här för att vi tror att vi kan bedriva en högkvalitativ assistans. Och gör vi inte det så lämnar kunderna oss. Det är en enkel matematik. Då går man någon annanstans. Eller så bedriver man sin egen assistans.

– Det finns naturligtvis en punkt där assistansersättningen blir så låg att vi inte kan bedriva assistans på ett bra sätt. Men då tror jag att man hellre lämnar branschen än att man bedriver en dålig assistans.

– Det är därför vi är så offensiva och pratar så mycket med politikerna. Vi måste få rimliga villkor så att vi kan bedriva en kvalitativ assistans. Men jag tror att en god lönsamhet och hög kvalitet hänger ofta ihop.

Under de här det har varit ganska turbulenta år med bland annat indraget tillstånd. Övervägde ni att lämna?
– Nej, egentligen aldrig. Vi visste ju när IVO drog vårt tillstånd att vi skulle vinna den rättsprocessen eftersom vi hade vunnit redan då i 97 procent av de 26 återkrav som IVO pekade på. Så vi såg med tillförsikt fram emot rättsprocessen och var ganska trygga i att vi vinner det här. Så det är ju som att det juridiska systemet har kapsejsat lite grann. Och det är tråkigt.

– Nu börjar det vända. Antalet individer som faktiskt får personlig assistans vänder för första gången på tio år.

Det är en väldigt liten vändning.
– Men det är skillnad på en vändning neråt uppåt. Den är mycket liten. Jag håller med om det. Men den går ändå åt rätt håll.

Jämfört med före reformens Stärkt rätt till personlig assitans införande så är det ju fortfarande minus.
– Ja, absolut. Om man tittar på den enstaka aktiviteten, absolut. Men antalet timmar ökar. Och det får man ändå säga är ett trendbrott. Vi får se om det håller i sig. Jag väljer att lita på att politikerna att det är lite inkörningsproblem.

– Jag tänker att det går lite åt rätt håll. Det är bättre att se en sån utveckling framför sig, och då vill man ju vara kvar i den här branschen också. Vi tror ju att vi har levererat stora värden. Vi fyller ju 25 år nästa år. Det är en lång tid inom personlig assistans. Så då lämnar man inte.

Humana och IVO idag

Hur fungerar dialogen med IVO idag?
– IVO har fått en ny generaldirektör. Det kan ju vara bra ibland med personskiften på ledarpositioner. Vi hoppas på en mycket bättre dialog med IVO och hittills har indikationerna från den nya generaldirektören varit att man har tagit till sig vår bild att vi inte haft en bra dialog. Både brukarrörelsen och alla företag tror jag är eniga om det. IVO har inte varit öppet för dialog. Jag hoppas man går tillbaka till den strategi man hade hade tidigare, då det fanns en dialog och IVO var mer vägledande och hjälpande i sina aktiviteter. Jag tror det är vägen fram.

Det har inte hänt ännu?
– Nej, det har inte hänt ännu. Men signalerna är ju väldigt tydliga från den nya generaldirektören att han har fångat upp kritiken.

Skadeståndskravet

Slutligen, hur går det med skadeståndskravet?
– Ja, spännande! Vi har ju haft en muntlig förhandling i tingsrätten i Stockholm för lite över en månad sedan. Och vi kommer nu att ha skriftväxling under nästan ett år framåt innan det blir rättegång i april 2026, och vi har ju goda förhoppningar om att vinna. Annars hade vi ju inte skickat in den här stämningen. Vi tror det är viktigt också som en markör att det inte är okej att göra som IVO gjorde, att dra vårt tillstånd på så lösa grunder. Det ledde till att vi tappade 30 procent av våra kunder.

Hur har det gått efter det? Har ni fått tillbaka kunderna?
– Nej, vi trodde nog att vi skulle få tillbaka kanske hälften av kunderna, men vi har hittills bara fått tillbaka 10-12 procent.