Min dotter fick rösta – men aldrig mer får väljare stängas ute
Det gick vägen i söndags. Min dotter (och huvudman) Ulrika, 43 år, fick rösta även i detta riksdagsval, som hon har gjort så många gånger tidigare, trots att hon behövde praktisk hjälp i valbåset.
Debattartikel av Elisabeth Sandlund
Men det principiella problem som den nya vallagen ställt till med för andra personer med funktionsnedsättning får inte falla i glömska fram till nästa val, vare sig det dröjer till september 2030 eller inträffar tidigare.
Syftet att alla ska kunna lägga sin röst utan påverkan av någon utomstående person är i sig lika vackert som omöjligt. Vi är alla påverkade – av politiker, anhöriga, vänner, grannar, kolleger osv osv. Med utgångspunkt i vad vi hör, ser och läser från olika håll försöker vi bilda oss en så välgrundad uppfattning som möjligt om vilket parti, och ibland vilken politiker, som förtjänar vårt förtroende.
Vad vallagen tar fasta på är påverkan i själva valögonblicket, när valsedlarna läggs i sina kuvert. Tanken att någon skulle vara tvungen att rösta mot sin vilja är självfallet obehaglig. Men när det gäller personer med funktionsnedsättning, alldeles särskilt intellektuell funktionsnedsättning, IF, finns det andra bevekelsegrunder som tar över, särskilt som det är fullkomligt omöjligt att kontrollera vilken påverkan som har skett tidigare än just i valbåset.
LÄS ÄVEN:
Maria stoppades från att rösta: ”De sa att jag inte fick hjälpa henne”
Sunt förnuft fick råda i vallokalen
Det är ett faktum att alla som har fyllt 18 år och är svenska medborgare har rätt att rösta. Det gäller den som mycket väl begriper vad valet går ut på och som har möjlighet att förstå ett resonemang om hur partierna skiljer sig åt, även om det kan behöva förenklas, men som av läskunnighets- och/eller motoriska skäl inte klarar att på egen hand välja valsedlar och lägga dem i kuverten. Till den kategorin hör min dotter.
I den vallokal vi valde – Centralstationen i Stockholm – var valförrättarna förnuftiga. Dagen före valet hade vi försett oss med valsedlar för det parti som hon och jag gemensamt kommit fram till att hon skulle rösta på. Detta för att inte riskera att hon, överväldigad av mängden alternativ, pekade på fel valsedel när stunden var inne.
När vi tog fram de tre valsedlarna ur ryggsäcken och Ulrika nickade glatt när hon kände igen loggan drog sig övervakaren diskret tillbaka bakom skynket och lät mig lägga dem i respektive kuvert som min dotter sedan slickade igen och stolt räckte över för avprickning i röstlängden.
Till nästa val måste rösträtten fungera för alla
Men rösträtten gäller faktiskt också den som inte har motsvarande förmåga. Jag tänker på personer med grav IF. Ingen kan på allvar hävda att det inte är av synnerligen vikt att också deras intressen blir företrädda av politiker på nationell, regional och kommunal nivå. Anser man något annat bör man engagera sig för att det ska krävas IQ-tester för var och en som vill delta i allmänna val.
Som jag ser det finns ingen annan lösning än att det tydligt klargörs att rösträtten om det är nödvändigt inte bara kan utan ska utövas av en ställföreträdare, läs god man, med god kännedom om personen i fråga. Om det ska ske i vallokalen eller genom ombudsröstning är en fråga som valmyndigheten bör utreda även om det handlar om en liten grupp individer.
Ingen får förnedras eller pekas ut
De allra flesta personer med funktionsnedsättning kommer ändå att ta sig till vallokalen. Varje fall där den som ska avlägga sin röst känner sig förnedrad och utpekad är ett fall för mycket.
Detta val måste vara det första, det enda och det sista där det gick snett för ett okänt antal väljare. Instruktionerna till valförrättarna måste vara entydiga. Punkt ett bör lyda: Använd sunt förnuft. Utgå inte från att assistenter, anhöriga, gode män eller andra som är med för att hjälpa till har onda syften.
Elisabeth Sandlund
Mamma och god man
