”Jag måste välja mat eller medicin” – HejaOlikas läsare om 2026

Hur ser verkligheten ut för personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning?
Hur blir det 2026, när ersättningen bara höjs med 0,7 procent, samtidigt som inflationen väntas bli 3 gånger högre?

I mitten av augusti 2025 bad HejaOlika läsarna att delta i en enkät om hur man påverkas av den låga höjningen 2026. (Det är fortfarande möjligt att besvara enkäten.)

Swedbanks Arturo Arques kommenterar läsarnas berättelser

HejaOlika har intervjuat Swedbanks privatekonom Artura Arques med utgångspunkt från läsarnas enkätsvar. I videointervjun nedan förklarar han varför politikerna behöver agera nu inför budgeten för 2026, och vilka reformer som faktiskt skulle göra skillnad. Intervjun gjordes 22 augusti 2025.

”Jag känner igen mig i berättelserna”

Inom några dagar fick vi ett 70-tal svar som beskriver en tuff ekonomisk kamp, både för de som haft stora funktionsnedsättningar sedan födseln och de som senare i livet drabbats av olyckor eller sjukdomar.

Sedan vi publicerade de första enkätsvaren har många fler hört av sig:

Jag känner igen mig i berättelserna: en kvinna som tvingas bo kvar hos en alkoholberoende partner för att ersättningen inte räcker, en ung person som gråter över att behöva köpa jeans, och en annan som bävar för dagen då anhöriga inte längre kan hjälpa. Själv kämpar jag med att få pengarna att räcka till hyra, mat och mediciner, medan känslan av att vara en ”samhällets börda” tär på själen.

Budgetförhandlingarna visar att regeringen planerar satsningar på 60 miljarder kronor, men vi sjukpensionärer lämnas i sticket. Jag ber er på HejaOlika att fortsätta vara vår röst och kräva att politikerna agerar nu. Vi är inte osynliga, och vi är inte en börda.

Jag har varit sjukpensionär sedan 2019, efter att ha jobbat som fastighetstekniker med en lön som täckte både nödvändiga och andra livskostnader. Idag är min sjukersättning så låg att varje månad känns som en spark i magen på en redan sårad människa.

Video med några citat ur enkätsvaren

Några utdrag ur svaren: Så här ser verkligheten ut

Garantibelopp? Nej, det finns inga garantier

Jag har garantnivån på sjukersättning och då tror man att vad som än händer så har man garantier för att få dessa 13 623 kr, jag skulle klara mig bra på det, samt mitt bostadstillägg på 4880kr/mån. Men då kommer kronofogden och gör löneutmätning på min sjukersättning. Man vill ju inte leva längre, jag får ut netto 11 833 kr och det är med bostadstillägg, ja det är den summan som ska betala alla kostnader för hyra, el, mat, läkarbesök, mediciner, ja, allt som kostar för en människa!
Garantibelopp!? Det finns inga garantier för någonting. Idag den 24 augusti så har jag 23 kr kvar till den 18 september, och jag har inte handlat mat än!

Jag är tvungen att bo kvar hos alkoholberoende man

Jag är sjukpensionär och bor med en man som är alkoholberoende. Jag känner mig tvungen att bo kvar med honom, trots att jag inte trivs, eftersom min sjukersättning är så låg att jag inte har något val.
När jag var frisk och jobbade med en bra lön kunde jag aldrig föreställa mig att livet skulle bli så här sårbart. Nu slukar min ersättning kostnader för mat, del av hyran, bussbiljetter, mediciner, inkontinensskydd, anhörigas lån, tandvård och mycket annat.
Vi känner oss osynliga för politikerna – vi är inte deras nära och kära, och de verkar bara bry sig om oss när vi kan arbeta hårt. Ett litet misstag och vi riskerar att bli utan ersättning. Ingen verkar förstå vår sorg och utsatthet. Jag ber er på Hejaolika att fortsätta föra fram våra hjärtefrågor.

Jag vet inte hur min dotter ska kunna flytta hemifrån

Jag är mamma till Emma, 21 år. Emma bor hemma hos familjen. Emma har många och dyra mediciner, att högkostnaden höjdes känns av mycket för henne. Likaså med alla höjda avgifter inom sjukvården då hon ofta måste besöka både vårdcentral och lasarett.
Färdtjänst fungerar dåligt för Emma så familjen har en handikappanpassad bil (som tar elrullstol). Det skulle aldrig gå om inte en förälder äger den, står för drivmedel, skatt, försäkring och verkstadsbesök. Tack vare att Emma bor hemma så kan hon unna sig café/restaurangbesök och fritidsaktiviteter som kostar en slant. Hon betalar för närvarande ingenting hemma mer än sina egna förbrukningsvaror.
Den dagen Emma ska flytta hemifrån vet vi inte hur hon ska få ihop det med de utgifter som medföljer eget boende och den lilla aktivitetsersättning hon har. Hon får nog fortsätta bo hemma ett tag till. Emma har personliga assistenter dygnet runt, dubbelt vissa tider. Det medföljer också extra utgifter i hemmet som man “får på köpet”.

Jag bävar för dagen mina föräldrar inte kan hjälpa mig

Jag är 33 år och har Aspergers syndrom och ADD. Jag har sjukersättning på garantinivå på 75 procent (med bostadstillägg) och kämpar mig igenom 25 procent på lönebidragsanställning. Varje dag oroar jag mig över att min ekonomi inte ska gå ihop, vilket det faktiskt inte gör.
För att kunna pendla till mitt jobb måste jag låna bil av mina föräldrar, bussen är för mycket ångest för att jag ska klara av att arbeta. Min mor betalar min sjukförsäkring och hjälper mig med mat när sjukvårdsbesök och mediciner äter upp min inkomst.
Lägenheten jag bor i har alltid varit billig men har nu renoverats och hyran kommer höjas till en nivå som jag inte vet om jag kommer klara av.
Jag bävar inför den dagen då mina föräldrar inte kan hjälpa mig längre.

Omöjligt för min 59-åriga syster att klara sig utan mig

Jag är närmast anhörig till min syster som haft sjukersättning nästan hela livet, hon är nu 59 år.
Det är numera helt omöjligt för henne att klara sig utan stort ekonomiskt stöd från mig. Allt som är “lite extra”, som fotvård, klädesplagg som är trasiga, hårklippning, trasiga lakan, nedkissad bäddmadrass etcetera bekostas av mig, och även löpande kostnader för sådant som 10 matlådor per månad.
Nu slår snart dessutom läkemedelshöjningen igenom och då blir det ytterligare en höjd kostnad.

Gråter när jag måste köpa jeans

Jag är 27 år. Jag har aktivitetsersättning och bostadstillägg. Jag går på daglig verksamhet 2 timmar om dagen.
Det är en kamp varje månad att få ekonomin att gå ihop, jag räknar varenda krona, och trots det så räcker pengarna inte.
Jag har inte råd att hämta ut mina antidepressiva mediciner, som är livsviktiga för mig. Jag får be anhöriga om hjälp.
Jag använder mina kläder tills de är helt trasiga, försöker lappa och laga, men till slut när de är för slitna så går det inte mer, då gråter jag för kläder är dyrt, och jag bävar inför inköp av till exempel jeans eller skor.
Jag pratar inte med mina anhöriga om hur jobbigt det här är. Jag vill inte belasta dem mer, de gör redan vad de kan för att hjälpa mig.

Jag blev allvarligt skadad i en svår trafikolycka för många år sedan. Efter detta blev jag livslångt oförmögen att arbeta och har sjukersättning. Idag är jag 60 år gammal.
Sedan dag ett efter olyckan har min ekonomi dränerats i en lång utförsbacke. Det känns som man inte är värd något alls som skadad.
Vad anser jag om funkisskatten? Ja, hur långt kan man sjunka?

Politikerna saknar insikt – skulle de klara sig på 10 000 kronor?

Mitt 23-åriga bonusbarnbarns levnadsstandard har redan sänkts på grund av höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel. Om höjningen av aktivitetsbidraget blir så liten som 0,7 procent betyder det ytterligare sänkt levnadsstandard.
Uppenbarligen har varken finansministern, socialministern eller sjukvårdsministern någon som helst insikt i hur personer, som på grund av olika funktionshinder inte kan arbeta eller har svårt att få arbete, lever.
Undrar vad de själva skulle spara in på om de hade runt 10 000 efter skatt att leva på? Skulle de över huvud taget klara sig?

Jag skulle aldrig klara mig om inte min man arbetade. Det vore katastrof. Min sjukersättning beräknades från 2011 då jag fick 25 procent. Har sedan arbetat deltid. Fick 100 procent sjukersättning 2019, beräknad på min inkomst 2011. Är 60 år.
Att ersättningen inte höjs i samma takt som lönerna är bedrövligt. Att vi dessutom får betala högre skatt än andra är också fel. Ska vi straffas för att vi är sjuka?

Jag bor i Göteborg, och tvingas prioritera mellan mat och mediciner. Det känns som att jag straffas för att jag är sjuk. Politikerna lyssnar inte – men vi är en stor del av befolkningen.

Ersättning som ska höjas med 0,7 procent är som ”kniven mot strupen”. Det går inte ihop. Jag ligger alltid ligger alltid minus efter att ha betalat alla räkningar. Politiker får tusentals kronor i arvodeshöjningar medan vi knappt överlever.

Om jag inte hade min man, skulle jag inte ha klarat mig. Varje månad är en kamp för att få pengarna att räcka, och då lagar jag ändå all mat för att hålla nere kostnaden.

Kvinna 35 år, sjukersättning o bostadstillägg, boende i LSS-bostad. Vi ska kunna “leva som andra”, men utan mina föräldrar, som bidrar med pengar varje månad, skulle jag inte ha råd med annat än mat, hygien och boende samt sjukvård och mediciner. Mina föräldrar, inte samhället, hjälper till med pengar.

Behandlas ovärdigt efter 30 år som arkitekt

Jag arbetade som arkitekt i 30 år. 2019 övergick jag från anställning till eget företag och min plan var att bygga upp verksamheten. Efter en hjärnblödning fick jag 13 000 kr i sjukersättning. Jag klarar mig inte – och det är ovärdigt hur vi behandlas.

Min son har autism, utvecklingsstörning och svår fysisk sjukdom. Vi får kämpa för varje klädesplagg och matinköp. Jag har tappat allt förtroende för systemet.

Har låg sjukersättning sedan 2007. En höjning kompenserar inte för hyreshöjningar. Höjningar av högkostnadsskyddet, medicin och sjukvård kommer varje år.

Min mamma har låg pension – men måste hjälpa mig överleva

Jag är kvinna på 37 år, bor i Göteborg och lever med en funktionsnedsättning som gör att jag inte kan arbeta. Mitt liv är en ständig balansgång mellan stigande levnadskostnader och en ersättning som inte hänger med. Jag äter billiga makaroner eller skippar måltider för att ha råd med elräkningen. Det känns som att jag straffas för att jag är sjuk.
Min mamma, som själv har en begränsad pension, kan inte fortsätta stötta mig i längden, vilket skapar en konstant oro för mig.

När jag arbetade ökade lönen årligen, nu halkar jag efter

Mitt liv som 43-årig ensamstående mamma med tre barn är en daglig kamp för att få ekonomin att gå runt. Jag jobbade heltid som undersköterska, ofta med helg- och OB-tillägg, och tjänade 23 000–25 000 kronor efter skatt. Men sedan 2021, när artros gjorde mig oförmögen att arbeta, lever jag på en inkomstbaserad sjukersättning på cirka 17 000 kronor i månaden efter skatt.
Denna summa, tillsammans med barnbidrag på 1 250 kronor per barn (3 750 kronor totalt), smälter bort som salt i havet. Med skyhöga kostnader för hyra, mat och dagliga aktiviteter är det omöjligt att ge mig och mina barn ett värdigt liv.
Den planerade höjningen på 0,7 % från 2026, mot en inflation på över 2 % känns som ett hån.Är det ett straff för att jag är sjukpensionär, eller ett grymt skämt?
Jag själv skippar ofta måltider för att de ska få tillräckligt. Mediciner för min artros kostar 200–400 kronor i månaden, och efter räkningar finns knappt något kvar för kläder, aktiviteter eller ens en bio för barnen.
När jag jobbade som undersköterska ökade lönen med 3–4 % årligen och OB-tilläggen gav extra trygghet. Nu, med sjukersättningens ynkliga höjning halkar jag efter.
Varje månadsskifte fyller mig med ångest – kommer pengarna räcka? Försäkringskassans uppföljningar är som ett hot hängande över mig. Minsta fel, eller en otydlig blankett, kan leda till återbetalningskrav, som om jag vore en brottsling. Efter att ha slitit som undersköterska känns det förnedrande att behandlas som värdelös, som om min sjukdom gör mig till samhällets fiende.
Mina barn ser hur jag kämpar, och det smärtar mig att inte kunna ge dem det liv jag kunde som frisk. Mitt sociala nätverk har krympt, Stadsmission ger mig lite hjälp. Det är en skam att Sverige, till skillnad från grannländer, låter sjukpensionärer leva i ekonomisk utsatthet. Jag vädjar till er på HejaOlika att sätta press på regeringen inför budgeten.

Om jag blir ensam har jag inte en aning om jag klarar mig

Jag har högskoleutbildning och arbetserfarenhet men får ändå grundersättningen på 11500 efter skatt. Har 100 procent sjukersättning, är 42 år gammal. Jag har fysiska sjukdomar som kräver medicin, och det med dyra hyror gör livet mycket sparsamt. Min sambo betalar tack och lov alla räkningar, men jag är rädd att bli ensam då jag inte har en aning om jag skulle kunna klara mig.

En svår diagnos förändrade allt

Jag jobbade som elektriker i många år, med stolthet och slit, tills en svår diagnos 2018 förändrade allt. Nu lever jag på en inkomstbaserad sjukersättning på 23 777 kronor i månaden innan skatt. Med Doroteas höga skatt får jag ut cirka 15 000 kronor i månaden efter skatt. Att bo i en villa och täcka kostnader för mat, mediciner, el, vatten, uppvärmning och andra nödvändigheter är en ekvation som inte går ihop. Jag kämpar för att hålla värmen i huset och mat på bordet, men det är en ständig kamp som tär på både kropp och själ.
Varje månadsskifte är en mardröm. Jag känner en överväldigande ångest över hur pengarna ska räcka. Varken myndigheten eller staten bryr om oss för att de räknar oss som maktlösa handikappade. Om man gör den lilla misstag omedvetet hotas vi av återbetalning och polis.

Efter att ha jobbat som målare i många år, där farliga kemikalier förstörde mina lungor, tvingades jag gå över till en sjukersättning på cirka 16 000 lax efter skatt. Att leva i Bålsta är inte billigt. Hyran för en liten tvårummare ligger på 6500–8000 kronor i månaden. Oavsett vart jag flyttar det finns inga billiga lägenheter eller billiga mat. När jag sitter med räkningarna får jag panik.

Att spara in på allt räcker inte

Nästan alla beskriver att ekonomin inte går ihop, trots strikt sparande.

• Många är helt beroende av anhöriga för att överleva (föräldrar, makar). “Min mamma har låg pension – men måste hjälpa mig överleva.”
• Flera har inte råd med basala behov som medicin, kläder eller hygien. “Jag gråter när jag måste köpa nya jeans.”

Det bristande ekonomiska skyddsnätet leder också till psykisk och social utsatthet.

• Skam, isolering och psykisk ohälsa förekommer i många svar.
• Flera säger rakt ut att de känner sig straffade för att de är sjuka.

Människor är frustrerade över att politiker inte lyssnar på nödropen, och över att ofta utmålas som lata och fuskare.

• Många uttrycker ilska över orättvis beskattning och låga höjningar. “Jag har betalat skatt i 30 år och behandlas som skit.” “Jag har tappat allt förtroende för systemet.”
• Kritiken riktas tydligt mot regering och riksdag – särskilt i jämförelse med deras egna arvoden. “Skulle de klara sig på 11 000 kr i månaden?
• Begrepp som “katastrof”, “ovärdigt”, “kniv mot strupen” återkommer.

 

 

Lättnad eller besvikelse 22 september?

Om en månad, den 22 september, väntas finansminister Elisabeth Svantesson presentera budgetpropositionen för 2026. Kommer personer med sjuk- och aktivitetsersättning att få några ekonomiska lättnader?

Se även reportaget om Matmissionen:
Här tar det mesta slut – varje dag

LÄS MER:
HejaOlikas artiklar om ekonomisk trygghet