Jag blir fortfarande berörd!

Jag läser och lyssnar på HejaOlika om hur föräldrar tvingas ta ansvar för sina vuxna barn, som på grund av svåra funktionsnedsättningar inte kan arbeta. För att de ska kunna överleva ekonomiskt och slippa ekonomisk misär.

Staten skapar nya fattighjon

Rapporten ”Fångad i fattigdom”, som jag varit med att skriva sedan 2013, uttrycker tydligen inte tydligt den fattigdom som är på väg att övergå till ren misär – att staten skapar nya fattighjon.

Staten utnyttjar på ett skamligt sätt föräldrars livslånga föräldraansvar, som naturligtvis för de flesta alltid finns, men som enligt lagen upphör vid myndighetsålder. När våra barn blir myndiga och har svåra funktionsnedsättningar är detta myndigheternas och statens ansvar.

Föräldrar måste skjuta till pengar

Men som artiklarna beskriver är det vi föräldrar som tvingas skjuta till pengar varje månad, för våra vuxna barns överlevnad. Det oavsett vilken ekonomi vi föräldrar har.

Men man måste göra tillskottet smart, annars minskar bostadstillägget (då har myndigheterna koll!). Arv från anhöriga måste av samma skäl ta omvägar, för att inte detta som var tänkt att ge en liten guldkant till barn/barnbarn som tvingas leva i livslång fattigdom på grund av sina funktionsnedsättningar, ska gå till att betala dyr hyra i stället.

Lagen LSS följs inte

Föräldrar tar sitt ansvar – men de som egentligen ska göra det, enligt våra utmärkta lagar, staten och myndigheterna, tar inte sitt ansvar.

Problemet är att olika regeringar på 2000-talet struntat i att följa våra utmärkta lagar. LSS som utlovar ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor. Funktionsrättskonventionen som utlovar tillfredsställande levnadsstandard samt rätt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Det innebär bland annat att personer med funktionsnedsättningar har rätt till samma positiva ekonomiska utveckling som övriga medborgare i samhället.

Jag skriver i min introduktion till årets Fångad i fattigdom bland annat:

Regeringen är ansvarig för LSS-gruppens fattigdom – dags att regeringen agerar

Fattigdomen för många i LSS-gruppen har accelererat under senare år, dels på grund av dåligt anpassad aktivitets- och sjukersättning med hög skatt, dels på grund av orimligt höga hyror i gruppbostad kombinerat med ett icke anpassat bostadstillägg! Detta beror helt och hållet på beslut tagna av våra ansvariga politiker.

Jag brukar säga att det är okunskap som orsakar försämringar i LSS, men när det gäller LSS-gruppens ekonomi handlar det snarare om medveten bortprioritering från regeringarna under den senaste 15-årsperioden. Ansvariga politiker är, genom ett stort antal statliga utredningar och rapporter, mycket väl informerade om hur illa det ekonomiska läget är för dessa funktionshindrade.

Tappar köpkraft för varje år som går

Personer med aktivitets- eller sjukersättning fortsätter, år efter år, att tappa i relativ köpkraft. Gruppens köpkraft har bara förbättrats en tredjedel så mycket som för en genomsnittlig löntagare under motsvarande period. Nettoinkomsten efter skatt för personer med sjukersättningens garantinivå är knappt 8 000 kronor per månad, medan minimilönen efter skatt för personer i kommunal anställning är cirka 16 000 kronor, och för de som bestämmer i vår riksdag cirka 45 000 kronor.

Att LSS-gruppen tappat köpkraft beror inte på okunskap hos de regeringar som styrt sedan 2008. De har tvärtom haft god uppföljning om LSS-gruppens dåliga ekonomi genom åtskilliga utredningar och myndighetsrapporter, om de velat läsa dessa. Rapporterna har liksom FUB:s Fångad i fattigdom visat på utbredd fattigdom för LSS-gruppen.

LSS tillkom sedan 1989 års Handikapputredning visat att personer med svårare funktionsnedsättningar inte levde ett bra liv, utan var diskriminerade och osynliggjorda. Därför tillkom rättighetslagen LSS, som har grundteserna ”allas lika värde” och rätten till ”ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor”. Två viktiga pekpinnar; man har rätt till insatserna om behov finns, och man ska ha goda levnadsvillkor. Och man kan inte ha goda levnadsvillkor om man är fattig.

Ytterst ansvarig för att LSS goda mål blir verklighet, och att lagar följs, är regeringen. Regeringen måste tillse att kommuner och förvaltningsrätter inte sätter käppar i hjulet.

Från fattiga till rika

Det är ju inte så att Sverige saknar pengar. Det har visats nu under pandemin, vilket våra politiker gärna skryter om. Pengar har samlats i ladorna. De pengar som inte sparats har de senaste drygt 10 åren omfördelats till den redan rika delen av befolkningen, via generösa avdrag och bidrag till dessa. Skillnaden mellan rik och fattig har ökad kraftigt i Sverige. Ytterst lite av förbättringarna har hamnat hos personer med LSS.

Det är orimligt att vi i en välfärdsstat som Sverige ska lämna personer med svåra funktionsnedsättningar i dubbelt utanförskap. Dels ett utanförskap som beror på funktionsnedsättningen, som många gånger gör det svårt att delta i samhällslivet. Dels ett utanförskap som beror på fattigdom, som gör att man inte har ekonomisk möjlighet att delta. Det är inte rimligt att många i hela sina vuxna liv ska gå minus ekonomiskt varje månad och hänvisas till livslångt försörjningsstöd.

Det behövs att regeringen äntligen tar ansvar för LSS-gruppens ekonomi, så att berörda individer uppnår de goda levnadsvillkor som nu utlovats i 28 år.

Höj ersättningar och sänk skatten

Aktivitets- och sjukersättningen (byt namn då vår LSS-grupp inte är sjukskrivna) behöver höjas rejält till en nivå i närheten av lägsta lön på arbetsmarknaden, och följ med i dess förändring.

• Se till att bostadstillägget följer den aktuella hyresnivån i alla delar av landet. dvs. ta bort taket. Med bättre inkomst enligt ovan bör inte kostnaden för bostadstillägget öka.

Sänk skatten för LSS-gruppen till en nivå som övriga (löntagare). Gruppen ska inte straffas dubbelt för att de inte kan ta eller få ett riktigt arbete.

Man kunde kanske önska att även ansvariga politiker kan bli berörda?

Fler artiklar om detta ämne

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *