Valdebatten osynliggör funktionsrätten
Funktionsrätten osynliggörs när partiledare sällan lyfter frågorna och redaktioner låter bli att ställa dem, skriver Negar Mottaghi, rättighetspolitisk talesperson på DHR.
Debattartikel av Negar Mottaghi
Inför valet ser vi partiledarna överallt. Vi får följa med när de övningskör med Mauri, höra dem svara på fördomar om sig själva i poddar och se flera timmar långa djupintervjuer där ambitionen är att komma bakom de mest inövade politiska svaren.
Det är bra, för olika format når olika målgrupper. Dessutom finns ett värde i att få se mer av personerna som annars är skickliga på att få in samma tre budskap oavsett vilken fråga dom får. Det blir nästan som att vi får lära känna personen bakom politikern.
Formerna för framträdande och intervju varierar dock mer än innehållet. Kriminalitet, migration, ekonomi, skola, vård, klimat, försvar och äldreomsorg är återkommande ämnen.
Området som nästan alltid saknas
Det intressanta med området som nästan alltid saknas är att många hinner bestämma att det inte angår dem, så fort det nämns.
Vi gör sällan så med andra politiska frågor. Den som inte har barn kan ändå förhålla sig till skolpolitiken, den som äger sin bostad kan följa debatten om hyror och den som bor i hyresrätt får ofta höra om bolåneräntor och amorteringskrav.
Politikerdebatterna har gjort oss införstådda med vad reduktionsplikt är trots att långt ifrån alla kör bil.
Ingen kräver att en fråga först ska beröra en majoritet för att få ta plats i den synliga politiska debatten. Men vissa frågor har placerats så långt utanför den ordinarie politiken att samhället har lärt sig att dom frågorna tillhör någon annan redan innan vi (ni) hört namnet.
Så snälla stanna kvar. Det handlar om funktionsrättspolitik. Om LSS, personlig assistans, hjälpmedel och tillgänglighet. Och om din första tanke nu var att det här främst berör någon annan är det egentligen ett ganska bra exempel på vad jag försöker beskriva här.
Osynliggörandet
Problemet är inte att partierna saknar politik på området. Den intresserade kan leta upp respektive partis funktionsrättspolitiska talesperson, läsa motioner eller söka på partiernas webbplatser för att hitta informationen. Men man måste aktivt vara intresserad, vilket filtrerar bort den större massan.
Ingen behöver söka upp kriminalpolitiken för att få veta vad våra partiledare tycker om gängvåld. Skolpolitik diskuteras inte enbart inför lärare och föräldrar. Frågorna ställs till partiledarna inför alla på bästa sändningstid och människor som själva inte är berörda får därmed både vetskap om problemen och partiernas olika lösningsförslag.
Funktionsrätten hamnar däremot ofta i särskilda sammanhang där funktionsrättsorganisationer möter funktionsrättspolitiska talespersoner. De redan insatta pratar med de redan intresserade.
Den obekväma poängen här att allmänhetens ointresse används som en förklaring till varför frågorna får så lite utrymme. Men hur ska man bli ”intresserad” av ett problem man inte vet om? Om politiker sällan pratar om ett område och journalister sällan frågar om det, är det knappast häpnadsväckande att människor inte vaknar på morgonen och funderar över absurditeten att samma person kan nekas assistans i en kommun men beviljas det i grannkommunen. Ointresset är ett resultat av osynliggörandet och används sedan som argument för att fortsätta osynliggöra.
Ibland får vi upp hoppet när en partiledare plötsligt börjar prata om minutstyrning. Om hur orimligt det är att toalettbesök och duschar schemaläggs. Om självbestämmande och om att människor ska få leva värdiga liv.
Då tänker man: äntligen.
Sedan kommer: äldreomsorgen.
Och äldreomsorgen ska självklart diskuteras. Poängen är inte att den får för mycket utrymme, utan frågan är varför resonemanget sällan fortsätter till gränsområdet funktionsnedsättning.
Den som behöver personlig assistans eller andra stödinsatser kan också få de mest privata delarna av livet uppdelade och bedömda. Hur går toalettbesöket till? Vilka delar av duschen kräver hjälp? Hur många gånger behöver inkontinensskyddet bytas? Om minutstyrning begränsar människors självbestämmande är det relevant även här.
För många är det självklart att lämna hemmet, arbeta, resa eller träffa andra när man vill. För den som behöver stöd avgörs samma vardag av en handläggare, ett biståndsbeslut, antalet beviljade timmar, fungerande färdtjänst eller tillgängliga platser. Det är ett privilegium att slippa få sin frihet behovsprövad.
Att utelämna en hel grupp borde vara besvärande
Funktionsrättspolitik berör inte bara personer med funktionsnedsättning, den berör oss alla. Bristande tillgänglighet och kunskap i vården kan i värsta fall handla om liv eller död, otillgängliga arbetsplatser stänger ute kompetens och påverkar hela arbetsmarknaden, en kollektivtrafik som inte fungerar begränsar människor och flyttar ansvar till anhöriga. Funktionsrätt är inte en politik för en isolerad grupp, utan en fråga om hur samhället fungerar och vilka det fungerar för.
Ändå är det fortfarande personer med funktionsnedsättning och funktionsrättsrörelsen som förväntas hålla frågorna vid liv. Vi skriver, påminner och frågar igen. Till slut börjar man känna sig tjatig, vilket är en ganska märklig fördelning av skammen i ärlighetens namn. Det borde rimligen vara mer besvärande att konsekvent utelämna en hel grupp människor än att behöva påpeka att det saknas.
Politiker har makten att prioritera frågor, men också att låta bli. Redaktioner har makten att bestämma vad partiledarna ska svara på och därmed vad miljoner människor över huvud taget får anledning att fundera över.
Negar Mottaghi
Rättighetspolitisk talesperson, DHR
