Första sommaren utan dig

Sommaren är slut. Det har regnat hela helgen. Trots vindbyarna gick jag min vanliga runda här ute på landet med hunden i morse.

Din pappa och jag tillbringade tre veckor här i somras. Han snickrade och renoverade. Jag skrev. Om dina sista år, månader, dagar och timmar. Om vårt liv tillsammans med dig. Om hur jag inte vet hur jag ska fortsätta nu när du inte längre finns.

Jag har ju vetat ända sedan du föddes att det skulle ta slut, och att du, redan från början, var här på lånad tid. Att varje övervunnen lunginflammation gav oss bonustid, ytterligare några månader tillsammans.

Att ha fått tillbringa ostörd tid med dig dessa sommarveckor, genom att skriva om allt som varit, har varit en ynnest. Jag har inte behövt oroa mig för att assistenterna ska utebli från jobbet eller att de ska missa tecken på infektion. Jag har inte behövt oroa mig för att ditt beslut om assistans ska omprövas, eller att du inte ska få rätt vård. Jag har inte behövt oroa mig för att du ska ha ont eller få andningsuppehåll. Jag har inte behövt oroa mig för att jag glömt förnya färdtjänsttillstånd eller ha ordning på alla papper till överförmyndaren.

Min oro upphörde den 22 januari i år. Men också mitt liv med dig.

Den här sommaren har jag inte fått se dig le när vinden susar i trädkronorna, eller sommarregnet smattrat mot altanen. Jag har inte fått höra ditt kluckande skratt när jag snusar dig i nacken, eller vevar ned rutorna och drar upp musiken på högsta volym i bilen. Jag har inte fått sätta på dig dina ortoser, fästa slangen och sprutan i knappen på magen, mäta upp medicin, lyfta över dig till rullstolen, svära över trösklar.

22 år med dig var mer än vi vågat önska oss. Men när du tog ditt sista andetag, efter en luftvägsinfektion så lik dem du haft många gånger förut, förlorade jag min riktning.

Du blev min guide i alla beslut jag tagit sedan den där sommardagen du föddes 2003.

Vem blir jag nu? Hur ska jag navigera i en ny vardag, utan ständig jour och beredskap? Hur ska jag leva utan dig?