Bengt Westerberg: Det är hög tid att utöka sysselsättningsgarantin

– Det finns ett tyst motstånd. De flesta är positiva i princip, men när det gäller avgörande beslut i handikappfrågor får man inte alltid stöd för insatser som behövs. Det säger Bengt Westerberg i denna öppenhjärtiga intervju där han ger sin syn på striderna kring LSS.
Här efterlyser han också en utökad sysselsättningsgaranti som nästa steg i LSS/LASS-reformen.

Som partiledare för Folkpartiet och socialminister blev Bengt Westerberg i början av 90-talet ”pappa” till LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, och LASS, lagen om assistansersättning.

Hur ser du på dagens debatt om reformerna?
– Det är en kluven upplevelse. Å ena sidan har lagen betytt otroligt mycket för många människor. Fler personer får stöd och man får mer stöd per person. På så sätt fungerar lagen väl.
– Problemet är att man aldrig kommer ifrån att några faller utanför när det görs behovsprövningar. Det är uppseendeväckande att man dragit in stöd för personer som först beviljats stöd. Man har ändrat bedömningen. Även om det görs borde det inte drabba enskilda.  
– Jag tveksam till om man alls ska kunna dra in stödet, om situationen är oförändrad. 

Idag känner många nästan skräck för att deras assistans ska dras in vid kommande omprövningar.
– Det tror jag är lite överdrivet. Politi­kerna har understrukit att det finns en bred enighet om att reformen ska finnas kvar. Det är viktigt att komma ihåg att man lägger mer resurser än någonsin på personlig assistans nu.

Kan man verkligen ha så komplicerade behovsbedömningar för personlig assistans att nästan ingen förstår hur de fungerar?
– Nej, jag tycker behovsbedömningarna känns väldigt komplicerade. För vanliga människor är det svårt att förstå att vissa avskilda moment i en måltid är grundläggande behov, men inte andra.
– Jag vill minnas att jag och mina medarbetare skrev, i propositionen, att man bör se till helheten när man bedömer behov. Den metod man idag använder känns främmande, men jag kan för lite om detaljerna. Om konsekvenserna blir orimliga i förhållande till de politiska intentionerna återstår bara att skriva om lagen. Vi får se var vi landar.

Hur kommer det sig att du fortfarande är så engagerad i dessa frågor och bland annat ställer upp som moderator i debatter om assistans?
– Väldigt många är engagerade av personliga skäl, de har någon i familjen som har funktionsnedsättning eller har det själva. Jag tycker det är viktigt att även andra engagerar sig, inte bara de som är  intressenter.
– Som politiker kände jag att det finns grupper som mer än andra är beroende av politiska insatser. Det är väldigt tydligt att personer med allvarliga funktionsnedsättningar är en sådan grupp.

Tycker du att personer med funktionsnedsättningar får tillräcklig uppmärksamhet i politiken?
– Jag upplevde att det fanns en välvilja men att den inte alltid räckte så långt att man fick stöd när konkreta förslag skulle diskuteras. Lars Ohly talade häromåret  om en ”välviljans våta filt”. Ibland är det svårt att inte möta motstånd för då blir det inte heller någon ordentlig debatt. Man kan lätt tro att alla är med på det som föreslås, men när det kommer till kritan finns motståndet i alla fall.
– Det finns en välvilja, men också ett tyst motstånd, som ingen uttalar, för man drar sig för att säga  rakt ut att ”de får mer än de behöver”. Man vaktar sin tunga, men när det gäller avgörande beslut får man inte alltid stöd för de insatser som behövs.

Hur kan man hantera det tysta motståndet?
– Det finns inget annat sätt än att resa frågorna, exempelvis genom att ordna paneldebatter som RBU gör. Det som är slående är att det är samma politiker som kommer varje gång. Nu senast [på RBU:s debatt om assistans i slutet av maj] var det Kenneth Johansson (C) och Lennart Axelsson (S) och de har varit med flera gånger tidigare. Det finns en liten grupp politiker som är engagerade men jag tror att de har svårt att nå ut i sina egna led.

– Jag har aldrig mött Maria Larsson, som ändå är minister, på ett sådant här arrangemang. Om det beror på bristande engagemang eller andra saker vet jag inte. Men det är slående att det inte är hon som kommer. Eller kan det vara så att hon ofta ställer upp men inte just när jag är där?

Ett sätt att få uppmärksamhet för frågorna är att konkretisera dem, menar Westerberg. För honom själv var det en viktig upplevelse  när han fick träffa föräldrar från RBU.
– När jag var nybliven partiledare på 80-talet och vandrade runt bland handikapporganisationer fick jag ofta ganska tråkiga presentationer. När jag kom till RBU hade deras marknadschef Anders Lewander bestämt att man skulle hoppa över organisationsbilderna. ”Du ska få träffa tre föräldrar istället.” Det blev en väldigt stark upplevelse. Agnetha Mbu­yamba var en av de tre. Jag vet att några av mina medarbetare, som inte hade så starkt engagemang, då plötsligt förstod vad det handlade om.

”Bjud ut politikerna i verkligheten”, uppmanar Bengt Westerberg. Det var på Stil som han själv första gången mötte idén om personlig assistans, när han träffade bland annat Adolf Ratzka och Bengt Elmén.

– Stil hade fått ett avtal med Stockholm att förfoga över de pengar som staden eller landstinget ändå satsade på dem och så fick de bestämma själva hur pengarna skulle användas. Det var grundtanken med personlig assistans. Några veckor senare höll jag ett anförande i Riksdagen och talade om vilket starkt intryck besöket hade gjort på mig. Jag målade också upp visionen av personlig assistans för alla i motsvarande situation, en vision som jag sedan fick möjlighet att förverkliga som socialminister några år senare.

När Westerberg träffade RBU-för­äl­dern Agnetha Mbuyamba berättade hon på ett levande sätt hur hon gick upp och vände på sin son Fredrik fem gånger varje natt.
– När hon bad om hjälp fick hon veta att det var ”en normal föräldrauppgift”. Jag hade själv små barn så jag visste hur trött man kan bli av att vagga ett barn en natt. Att hålla på med det natt efter natt, år efter år är tufft, så när någon säger att det är en normal föräldrauppgift vet de inte vad de pratar om.

Som nyvald partiledare på 80-talet reste Bengt Westerberg runt i landet och förberedde sig för att bli socialminister i en framtida borgerlig regering.
– När vi gick till val 1991 var mitt enda löfte att genomföra en stor handikappreform.

”Det glömda Sverige” var ett slagord som han då formulerade. Det avspeglade Westerberg egna engagemang för utsatta grupper.
– Vi politiker har ett extra ansvar för det glömda Sverige, medan många andra människor klarar sig bra utan våra insatser.

Hur reagerar du nu inför rapporter om att personlig assistans dragits in, trots uppenbara behov?
– Det kan ju bli en katastrof om man blir av med sin assistans. Om det finns behov ska den situationen inte kunna uppkomma, det säger både SKL (Sveriges kommuner och landsting) och Försäkrings­kas­san. Att det ändå sker är ett exempel på att människor ibland hamnar mellan stolarna.

Bengt Westerberg är kritisk till dagens politiker: Jag saknar en politiker i framskjuten ställning som engagerar sig.

I sådana lägen kommer enskilda personer i kläm. Och som styrelseledamot i personalkooperativet Bosse Råd Stöd & Kom­pe­tenscenter upplever Bengt Westerberg andra högaktuella exempel på att utsatta kommer i kläm.
Tjänstemän inom Stockholms stad vill inte fortsätta samarbeta med Bosse utan anser att landstinget kan ta hela det ekonomiska ansvaret för de personer som vänder sig till centret.

Detta gör Bengt Westerberg upprörd.
– När kommunaliseringen gjordes 1995 överfördes pengar från landstinget till Stockholms stad för att staden skulle ha råd att ta över ansvaret, men nu vill tjänstemännen ändå dra sig ur, säger Bengt Westerberg.

De personer som kommer till Bosse har rätt till stöd både enligt socialtjänstlagen (vilket är kommunens ansvar) och HSL, hälso- och sjukvårdslagen (landstingets ansvar).
– När besökarna sitter där under en timme är det inte så att man först pratar 30 minuter Socialtjänstlag och sedan 30 minuter HSL. Människor är inte indelade efter lagar, människor är helheter.
– Om kommunen verkligen drar sig ur hamnar enskilda i kläm. Då måste Bosse avstå från visst råd och stöd. Men kan man  verkligen  säga att ”nu upphör samtalet” när man kommer in på socialtjänstfrågor? Det är jättesvårt i praktiken.

– Flera politiker i Stockholms stad  ger oss rätt, men tjänstemännen har varit väldigt kallsinniga och en del politiker har lyssnat på dem. Nu tror jag dock att de politiker som vill att staden ska fullfölja sitt löfte kommer att forma det slutliga beslutet. Och då blir det bra för dem som berörs.

Stridet kring Bosse är inget unikt fall. Det är tvärtom vanligt att enskilda hamnar mellan stolarna när myndigheter, kommuner och landsting försöker få någon annan att ta kostnaderna.  
Vad ska den enskilde göra när så sker? Bengt Westerberg säger att det inte finns  något enkelt svar – det som krävs är att politikerna tar ett helhetsansvar.

– Det finns kommuner i Stockholms län som redan har dragit sig ur ansvaret för klienterna hos Bosse. När de ändå kommer till Bosse sitter man i ett dilemma, ska man prata om allting eller begränsa till vissa frågor?
– Kommunen säger kanske att ”vi kan själva se till att människor får bra råd” men då säger man till personen med allvarliga funktionsnedsättningar att han måste springa runt till olika instanser. Det var precis det man ville undvika genom att starta Bosse.

Det är tråkigt att höra att Bosses verksamhet är hotad, den borde ju snarare spridas över hela landet?
– Bosse är en förebild för hur det skulle kunna fungera överallt. Verksamheten har nu funnits i mer än 25 år, det har gjorts upprepade utvärderingar, alla är nöjda och Bosse har fått flera kvalitetsutmärkelser.
– Det är trist att man ska behöva lägga mycket energi på att övertyga om något som är ganska självklart. Om du frågar någon från Stockholms stad säger de inte att stödet ska tas bort, utan de utgår från att landstinget ska ta över. Det blir en kamp mellan offentliga organ och risken är att det går ut över de berörda.

– Återigen möter vi ”välviljan”. Ingen säger att de vill dra ned på stödet eller halvera verksamheten. Det är bara ett fräckt försök från kommunen att övervältra kostnaderna på landstinget.

Om du skulle skriva dina memoarer som politiker, vilka milstolpar skulle du lyfta fram?
– Jag kommer inte att skriva memoarer men möjligen vill jag någon gång i livet sammanfatta frågor som engagerat mig och det är klart att handikappfrågor är ett sådant område. Handikapp­re­for­men är ett viktigt bidrag. Vi var många engagerade och det var ingen fråga som delade Riksdagen men det är ändå många som förknippar mig med reformen. Det viktiga var att kunna driva igenom reformen trots kostnaderna. Det var ändå några miljarder redan från början.

Du längtar inte till politiska hetluften?
– Nej, jag är alldeles för gammal för det.

Vem ska då driva frågorna lika kraftfullt som du gjorde?
– Jag vet inte, men detta är något jag saknar: En politiker i framskjuten ställning som engagerar sig. Lars Ohly gjorde det som partiledare. Han deltog i debatten och kunde frågorna. Men han har varit rätt ensam på den nivån.

Kommer det någon?
– Det skulle behövas. Det räcker inte med en person, men någon måste vara beredd att satsa på att driva frågorna.
– Det finns ett stort reformsteg kvar och som var aktuellt redan när jag var minister. Det är sysselsättningsgarantin [daglig verksamhet]. Då trodde man att det skulle komma efter några år, när man fått ordning på statsfinanserna.

Än så länge har daglig verksamhet bara införts som en rättighet för personer med utvecklingsstörning, men ursprungstanken var att den skulle gälla även personer med fysiska och psyksiska funktionsnedsättningar (personkrets 3 enligt LSS).

Är det din största besvikelse?
– Ja, det får jag säga. Det behövs verkligen. Det skulle naturligtvis kosta pengar men skulle tillgodose ett stort behov.

Vilka möjligheter finns det att sysselsättnings­garantin genomförs?
– Det krävs att det dyker upp någon på den centrala politiska arenan som verkligen driver de här frågorna.
– Maria Larsson är vice partiledare och handikappminister, det naturliga vore att hon drev frågan. Till att börja med i alla fall, sen kan hon få stöd av andra. Hon sitter på nyckelposten.

Men du har inte så höga förväntningar på Maria Larsson?
– Förväntningar har jag men hon har inte infriat dem än. Regeringen talar om arbetslinjen och det tycker jag är jättebra och det borde gälla även de här grupperna. Arbetslinjen måste också ses som en förståelse för att det är viktigt för människor att ha en struktur i sina liv. Det är precis vad dessa behöver.
– Det finns redan en sysselsättningsgaranti för en del av LSS-kretsen, så det är bara att utvidga den.

Och det vore billigare än en sänkning av restaurangmomsen?
– Jag vill inte peka ut just restaurangmomsen men vi har haft råd med så enormt mycket annat de senaste åren i form av skattesänkningar med mera så det hade funnits utrymme även för denna viktiga sociala reform. Och det är klart att det även framåt kommer att finnas utrymme för detta.

Skulle detta kunna bli en fråga för nästa val?
– Absolut, bara någon politiker vill driva frågan. Men de här frågorna är aldrig vinnarfrågor. Jag vann inte röster på att driva handikappfrågor. Det är trots allt en rätt liten grupp bland väljarna som är direkt berörd. Det handlar istället om hur man ser på politikens uppgifter, att vi måste ta tillvara på de grupper som har svårt att göra sig hörda, säger Bengt Westerberg.  +