”Jag ville bara att mamma skulle se att jag också behövde tröst”
KRÖNIKA. Syskonkärlek innebär att man älskar sitt syskon. Att man är lojal och omtänksam, för att i nästa sekund stå illröd i ansiktet av ilska, och leta efter sopkvasten att kasta efter sin bror eftersom han brutit sönder Barbiedockan man fick i julklapp av farfar. Sedan blir man sams igen innan det är dags för middagen.
LÄS ÄVEN:
Syskon mår dåligt i var femte funkisfamilj: Ta all hjälp ni kan få
En middag som förändrades på några sekunder
Den här kvällen har mamma lagat finsk laxsoppa. En maträtt hon själv åt som barn och som blivit en av familjens favoriter. Du och din mellanbror Tim springer in i köket och sätter er på era platser. Det är viktigt att alla sitter precis där de brukar.
Du sätter dig vid kanten av det runda bordet och sneglar på klockan ovanför köksfläkten. Den är täckt av ett tjockt lager matos och visar 17.25. Mamma står vid spisen och försöker snabbt fördela lax, potatis och buljong så att alla får lagom mycket. Hon tar Daniels tallrik först. Det gör hon alltid.
Du hinner knappt smaka på soppan innan du märker att något är fel.
En liten bit purjolök har hamnat i Daniels tallrik.
Han börjar skrika. Först skjuter han bort tallriken, sedan sveper han med armen över bordet. Glaset och tillbringaren med citronvatten faller i golvet. Vattnet forsar ut sig över köksgolvet och citronklyftorna sprids under bordet.
Du känner hur pulsen stiger. Skeden stannar halvvägs mot munnen.
Mamma försöker rädda situationen, genom att plocka bort purjolöken och försäkra Daniel om att det inte finns några fler bitar i soppan. Men han är redan så upprörd att orden inte når fram. Han griper tag i sin stol och lyfter den framför sig, som om han tänker kasta den i golvet.
Tim erbjuder honom sin portion. Det fungerar den här gången.
Daniel sätter sig ner och tar emot tallriken. Köket blir tyst igen. Alla fortsätter att äta som om ingenting har hänt.
Du känner en lättnad, men stunden du sett fram emot är redan förstörd. Mammas finska laxsoppa smakar inte längre som trygghet eller somrarna i Finland. En kall klump har spridit sig genom kroppen och tagit över hungern.
Att alltid komma i andra hand
Efter middagen hjälper du mamma att plocka undan. Du har på dig det rutiga förklädet som farmor sydde åt dig när du var fem år. Det passar fortfarande. Du är trött och vill helst lägga dig bredvid mamma i soffan och få vara liten en stund.
Men Daniel har tagit över vardagsrummet med sina modelltåg. Hans räls sträcker sig över golvet och ingen får flytta på någonting. Hela familjen måste anpassa sig för att undvika ännu ett utbrott.
Mamma har förklarat att Daniel har en funktionsnedsättning som inte alltid syns. Du förstår att han inte reagerar som han gör för att vara elak. Du vet att vissa ljud, smaker och förändringar kan bli överväldigande för honom.
Men du är också ett barn.
När du försöker säga att det känns orättvist svarar mamma att Daniel inte kan hjälpa det. Ibland säger hon att du måste vara den stora och förstående, trots att Daniel är din äldsta bror. Andra gånger säger hon att syskonkärleken är det viktigaste ni har.
Till slut slutar du försöka förklara.
Svårt för utomstående att förstå
Det är inte Daniel du är arg på. Det är inte kärleken till honom som saknas. Du vill bara att din mamma ska se att även du blev rädd när stolen lyftes från golvet. Att även du behöver bli tröstad efter ett utbrott. Du vill också vara besviken, arg och utmattad, utan att någon påminner dig om hur mycket svårare Daniel har det.
Föräldrar till barn med stora stödbehov bär ofta ett ansvar som är svårt för utomstående att förstå. De kämpar med myndigheter, skola, vård och en vardag som ständigt måste planeras utifrån ett barns behov. Men mitt i denna kamp finns också syskonen.
De tysta barnen. De duktiga barnen. Barnen som lär sig att känna av stämningen innan de ens hunnit känna efter hur de själva mår.
Att ett barn behöver mer stöd betyder inte att de andra barnen behöver mindre kärlek, mindre trygghet eller mindre utrymme. Det är den vuxnes ansvar att skilja på att visa förståelse för ett barns funktionsnedsättning, och att kräva obegränsad förståelse av dess syskon.
Syskon behöver få vara barn
Syskon ska få älska varandra utan att kärleken görs till ett ansvar. De ska inte behöva vara extraföräldrar, medlare eller ständigt beredda på att avstå. De ska få stänga dörren, skydda sina saker, vara arga och säga att någonting blev för mycket.
Framför allt måste de få höra:
Jag såg vad som hände. Jag förstår att du blev rädd. Det här är inte ditt ansvar. Dina behov räknas också.
Pamela Williamsson
Pamela Williamson är författare till barnboken ”Maskrosbarnet Fröja”. Hon bor på Östermalm i Stockholm med min son. Hon har utbildning inom KBT och barns utveckling 0–6 år och har arbetat inom skolan i omkring tio år, där hon har sett hur barn ofta visar hur de mår genom sitt beteende långt innan de kan formulera det i ord. Artikel är baserad på egen erfarenhet av att ha ett syskon med svår autism och ett barns tankar om att hantera svåra situationer.
