Nyheter

Fyra elever om sin skolfrånvaro: Vad behöver de för att det ska funka?

Allt fler skolor uppmärksammar situationen för ”hemmasittare”, men fortfarande finns en stor okunskap. Här berättar fyra elever.
elev skolfranvaro 1904 1600

Ju mer hon missade i skolan, ju mer ångestladdat blev det att gå dit. Foto: Linnea Bengtsson.

 

”Det gör mycket att en lärare bara frågar hur man mår eller säger att du får komma och berätta om det är något. Om skolan verkligen hade lyssnat på mig och tagit mig på allvar så tror jag inte att det behövt bli så här.”

För Ida och Elin började svårigheterna med att vara i skolan redan i mellanstadiet, för Stina och Anna började det i högstadiet. Här är deras berättelser om vad som hände och hur det hade kunnat förhindras.

Ur tema ”Problematisk skolfrånvaro” i Föräldrakraft nr 4, 2019.


Att elever blir hemmasittare är ett växande problem, och det finns många olika förklaringar till detta. Läs mer om detta i vår guide om ”vägar till skolnärvaro”.


 

Anna, 17 år:
Det kändes nästan som att skolan tyckte det var, skönt att bli av med mig

I slutet av åttan hamnade jag i ett utanförskap bland mina vänner. Jag kände mig utstött och ensam. Jag hade i princip ingen social kontakt utanför familjen och detta var en bidragande faktor till att jag mådde så pass dåligt som jag gjorde. Ibland kunde jag inte ta mig ur sängen.

Det ledde till konflikter mellan mig och min familj. Jag hade ingen att vända mig till då inte mina föräldrar förstod min situation. Inte ens jag förstod varför jag mådde som jag gjorde.

När jag kom i kontakt med lärarna försökte de lösa konflikten mellan mig och mina vänner. De fick höra från de andra att det inte var någon ”big deal”, och det kändes som att lärarna blev partiska och förminskade hur jag kände. Budskapet blev att problemet låg hos mig och att allting enbart handlade om att jag skulle komma tillbaka till skolan – mina känslor och jag som person glömdes bort. Det kändes nästan som att skolan tyckte det var skönt att bli av med mig.

Att säga till en elev som inte kan eller orkar gå till skolan att den måste gå dit är som att säga till en rullstolsburen person att den ska ställa sig upp och gå.

Under min högstadieperiod så kom jag aldrig tillbaka till skolan men jag fick stöd från skolnärvaroteamet som hjälpte mig att utvecklas både psykiskt men även att klara av skolarbetet så jag kunde uppnå betygen som jag behövde för att fortsätta min utbildning. Endast en av mina lärare kontaktade mig under perioden som jag mådde dåligt för att höra hur jag mådde.

Idag går jag andra året på gymnasiet. Min närvaro är bättre än vad den har varit på flera år och jag känner att jag vill gå till skolan – den är nu något positivt istället för en ångestladdad plats.

Det jag saknade mest under perioden som jag mådde dåligt var det sociala med jämnåriga. Specialpedagogen hos närvaroteamet blev min bästa och enda kompis. Relationen som skapades mellan mig och henne betydde otroligt mycket, men jag kände ändå att jag saknade en vänskapsrelation med någon som bara kunde vara en kompis och inte någon som jobbade med att jag skulle tillbaka till skolan.

Skolan och lärarna behöver öppna ögonen och se problemen. De måste veta hur man är uppmärksam och hanterar problem som kränkningar och mobbning, sätta sig in i elevernas situation och verkligen förstå vad som är en ”big deal”, som att utfrysning kan bidra till att en individs liv faller samman och bitarna blir omöjliga att bygga upp utan hjälp.

Lärarna måste också förstå att skolan är en av de största delarna i elevens liv och därför är gemenskapen som eleven har där avgörande för dess välmående i livet. Idag mår jag otroligt bra – jag har en bra relation med min familj, underbara vänner och jag känner mig inte längre ensam. Jag har personer som lyssnar på mig och vill förstå hur jag känner och som bryr sig om mitt välmående.

Anna heter egentligen något annat.

”Det kändes nästan som att skolan tyckte det var, skönt att bli av med mig.” Foto: Linnea Bengtsson
Foto: Linnea Bengtsson

Stina, 16 år:
Att träffa andra, som går igenom samma sak, är jätteviktigt

Jag har något som kallas dissociativa anfall, som inte syns, men som påminner en aning om känslan man kan få av ett epileptiskt anfall. Jag började känna att det kändes jobbigt att vara i skolan i slutet av sjuan, det räckte med att jag fick en liten känning av ett anfall och sen var det kört.

Så småningom blev hela skolbyggnaden ångestladdad för mig eftersom jag förknippade den med den där jobbiga känslan. Dessutom byggdes ju sakerna som jag missade bara på, det blev också en ångestfaktor.

Både mina föräldrar och mina närmaste vänner visste vad jag gick igenom och varför jag inte var i skolan. Min mentor hjälpte mig att komma i kontakt med skolnärvaroenheten och jag gick där hela åttan. Samtidigt hade jag mejlkontakt med mina lärare så jag visste vad det var jag skulle göra.

Nu går jag på gymnasiet och jag har haft frånvaro några dagar men inte alls på samma nivå som på högstadiet. Jag går nu i princip en vanlig skolgång.

Skolan jag går på vet om mina problem och jag har fått tillgång till något som kallas ”resursen” dit man kan gå om man vill vara kvar på skolan men inte riktigt orkar med lektionerna. Jag har inte behövt använda mig av detta ännu men det är en trygghet att jag vet att det finns som ett alternativ.

Jag har fortfarande mina föräldrar och mina vänner som stöd genom detta, och även skolnärvaroteamet då jag fortfarande träffar en del av dem som jag gick med där.

Jag kan idag gå som en ”vanlig” skolelev på gymnasiet och det är jag otroligt glad över. Jag kan inte säga att min närvaro alltid kommer vara på topp eftersom jag ibland kan få dåliga dagar där jag blir borta från skolan men det är inte så långa perioder som under högstadiet.

Till andra elever som går igenom samma sak vill jag bara säga att man absolut inte är annorlunda för att man inte klarar av att gå i skolan. Jag kände att det var något fel på mig för att jag inte klarade av skolmiljön och att vara i skolan, men när jag kom till skolnärvaroenheten och fick se att det fanns många fler elever som känner exakt samma sak som jag så blev det så mycket lättare.

Att träffa andra eller höra om andra som går igenom samma sak är jätteviktigt och det behövde jag verkligen när det var som jobbigast för mig.

Skolelev. Foto: Linnea Bengtsson

Ida, 14 år:
Hade skolan varit förberedd och påläst, hade jag aldrig behövt bli hemma

För mig kraschade det efter jullovet i femman. Jag vet inte varför det hände just då, men med närmare eftertanke började nog allt byggas upp redan i fyran, då vi hade mycket vikarier, vilket jag tyckte var jobbigt. Huvudvärk och illamående blev vardag.
Det var som att jag gick in i ett svart hål, jag visste inte vad som hände eller varför. Det kändes som en stor klump i magen som kavlat ut sig och lagt sig som ett täcke över mig. Jag var elva år och utbränd.

Jag pratade med mina föräldrar, eller om det var tvärtom. De tog kontakt med skolan och specialpedagoger samt skolnärvaroteamet. Skolan hade ingen aning om vad de skulle göra till en början.

Ganska snabbt därefter började dock allting formas efter mig, min energi och mitt mående. Mitt schema kortades ner, lektionerna minskade, pauser och vila prioriterades och jag skulle inte göra några prov eller läxor under en tid på grund av prestationsångest. Det var en stor lättnad för mig.

Under mellanstadiet blev jag aldrig hemma helt från skolan. Det gick i perioder och hösten var värst. Jag var hemma någon eller några dagar där, en vecka här. Men till slut hittade vi ett schema som funkade för mig.

När jag skulle börja högstadiet bytte jag skola och det hann gå två veckor innan det började kännas jobbigt igen. Vi pratade direkt med skolan som försökte sitt bästa med att anpassa skolgången efter mig, men det räckte inte hela vägen. Efter knappt tre månader var jag hemma helt, och tillbaka på skolnärvaroenheten. Skolkuratorn skickade mig till första linjen som ville skicka mig till BUP, för andra gången. Men det var ju inte mig det var fel på, det var skolmiljön som helt enkelt inte passade mig.

Nu har jag inte satt min fot på skolan på snart ett år. Det är nog det som hjälpt mest, att både personal på skolan, men också elever, slutat ha förhoppningar på att jag ska komma tillbaka till skolan. Även om det fortfarande är målet att komma tillbaka, så är det nu bestämt att jag får plugga på skolnärvaroenheten så länge jag har behov av det. Att jag inte behöver gå tillbaka. Det har gjort att jag idag mår bättre, inte helt bra än tyvärr men mycket bättre.

Eftersom jag alltid haft så lätt för mig i skolan studiemässigt hoppade jag över åttan för att korta ner åren som är kvar av grundskolan. Så nu studerar jag årskurs nio på distans, kan man säga, och allting går jättebra.

Mitt råd till andra i samma situation som mig är att ta det i din takt. Men det går ju inte att utföra om skolan eller föräldrar pressar dig eller är oförstående. Det är nog det viktigaste, att inte stressa eller skynda på.

Det är svårt att säga vad den viktigaste hjälpen jag fått är, eftersom jag fortfarande är i det. Jag är väl egentligen inte det bästa exemplet eftersom jag inte har kommit tillbaka till skolan och antagligen inte kommer göra det heller.

Det som inte funkat speciellt bra för mig har varit att prata med kuratorer. Jag pratade ju redan hela tiden med lärare, specialpedagoger, mina föräldrar och skolsköterskor. Jag har aldrig haft ett behov av att prata om det, jag håller det mesta inom mig och trivs med det. Det kanske inte är det bästa att göra men jag mådde inte så bra över att prata om det hela tiden heller.

Hade skolan bara varit förberedd och påläst hade jag aldrig behövt bli hemma. Hade vi haft fler små rum, inga grupparbeten, mer lektioner i halvklass och inte de typiska skollokalerna så hade nog jag också trivts i skolan.

Skolelev.

Elin, 14 år:
Skolan måste lyssna på eleverna, och ta dem på allvar

När jag gick i mellanstadiet blev jag utfryst av mina kompisar och de var taskiga mot mig. Jag kände mig väldigt ensam och utanför, och fick väldigt ont i magen för att jag gick och oroade mig hela tiden.

Jag berättade för mina föräldrar och för min mentor som jag hade då.

Skolan kallade till samtal med mig och den som hade varit mest taskig mot mig. Jag fick också en tid hos skolsköterskan för att utesluta att det inte var något fysiskt som gjorde att jag hade ont i magen.

I början av höstterminen i sexan försökte jag gå till skolan varje dag, men vissa dagar så bara orkade jag inte gå dit. Efter jullovet var jag på ett möte om hur vi skulle lägga upp min skolgång, och då föreslog jag att jag kunde vara med på de praktiska ämnena. Skolan tyckte att jag borde gå på fler lektioner, så just då när vi satt på mötet sa jag okej. Men efteråt kändes det inte bra, då slutade jag gå till skolan helt. Efter sportlovet fick jag börja på ett studierum utanför skolan där jag gick terminen ut.

När jag skulle börja sjuan försökte jag gå tillbaka till skolan. Redan efter två veckor började det kännas jobbigt igen. Jag fick ett anpassat schema för att gå kortare skoldagar, och en plats att kunna gå till om det blev för jobbigt att vara i helklass, eller om jag ville gå undan på rasterna.

När jag inte var med på alla lektioner missade jag mycket. Ibland förstod jag inte vad jag skulle jobba med. När vi hade grupparbeten var jag inte med varje gång, och då fick min grupp ofta inget gjort.

Detta ledde till att jag gick allt mindre i skolan. Efter påsklovet i sjuan slutade jag gå dit helt och gick bara till studierummet.

Nu i åttan går jag bara till studierummet. Där får jag sitta i lugn och ro och göra skolarbetet i min egen takt, och då mår jag som bäst.

Jag önskar att skolan skulle ha brytt sig och lyssnat mer på mig från början. Jag kände mig helt ensam i skolan, och att ingen förstod. Ett problem var att skolan sa en sak och gjorde en annan, så skolan blev en otrygg plats för mig.

Det som jag skulle vilja att skolan gjorde för att förebygga problematisk frånvaro är att ha bättre kontakt med sina elever. Det gör mycket att en lärare bara frågar hur man mår eller säger att du får komma och berätta om det är något. Om skolan verkligen hade lyssnat på mig och tagit mig på allvar så tror jag inte att det behövt bli så här.

Det råd jag skulle vilja ge till andra unga i liknande situation, är att om det inte känns bra i skolan, så gör något åt det, gå inte och plåga dig.

Jag skulle också vilja ge som råd att berätta för någon, så att du slipper gå och bära allt själv.

Jag förstår om det kan kännas jobbigt och som att ingen kommer att förstå, men det kommer att kännas mycket bättre när du har fått allt sagt och när du tar emot hjälp.

 

Fler artiklar om detta ämne

Drygt fem procent av barn och ungdomar i Sverige uppskattas ha någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Personen på bilden har inget samband med artikeln.
”Oerhört glada” att alla lärare ska få NPF-kompetens
Regeringen vill ta ett steg bort från dagens skrämmande verklighet där föräldrar ofta lämnas ensamma med ett stort skolproblem
ungkvinnasitterisovrum 1200
”Vår dotter försökte gå till skolan första veckorna men gav sedan upp”
Pedagogerna närmast henne ville väl, men fick inte resurserna
ungdom skola 160816 3337 1200
”Nu sitter vår dotter hemma igen”
De fokuserade bara på oss som föräldrar, och frågade om vi ansåg oss vara bra föräldrar.
ungdom skola 160816 3322 1200
”Stödet har sett väldigt olika ut”
Som förälder går man kurser om sina barns diagnoser – sedan blir man misstrodd när man ber om det stöd barnet behöver
skolpojke i trappa 1200
”Frånvaron sågs som ett problem kopplat till mig som mamma”
Han kände att han misslyckades om och om igen, och vägrade till slut gå till skolan
mamma bekymrad foto linnea bengtsson 6134 1200
”Jag försökte lirka, muta – och till slut hota att bära ut min son till bilen”
Myndigheterna skjuter gärna över ansvaret på någon annan.
skola 160816 3330 1200
”Att vara förälder till en hemmasittare är otroligt ensamt”
Hur orkar du? frågar många. Vad ska man svara på det? Vad är alternativet?
Annelie Karlsson. Foto: Anna Pella.
Guide: Vägar till skolnärvaro för hemmasittare
”Jag har aldrig mött en enda elev som hellre vill sitta hemma och spela än att vara i skolan.” Ur Föräldrakraft nr 4, 2019
Christian och Maria Persman. Foto: Anna Pella.
Hade hotat föräldrar med vite – sedan drabbades egna familjen
”Hur kan man vara skolchef och inte få iväg sitt barn till skolan?” Det är en enorm vanmakt och ensamhet som förälder.

 

ANNONSER
  • Annons för Särnmark
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för STIL
  • Etac Sulky R82 Cricket
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Fremia
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för JAG

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *