”Jag önskar att vi hade letat efter en gruppbostad med gemensamma måltider”

Funkismamman Madeleine Uddsten önskar att hon inte haft så bråttom när hon letade gruppbostad till den vuxna sonen.

– Och letat efter ett boende med gemensamma måltider! Men man tänker ju ofta ”man kan inte få allt”, men det kanske man kan?

Att flytta till gruppbostad – hur gör man?

Madeleine Uddsten utkommer i september 2026 med dagboksromanen ”Den sär skilda flytten”, om hur det gick till när sonen Hjalmar (eller Walter som han heter i boken) flyttade hemifrån.

Sonen har Downs syndrom och boken skildrar föräldrarnas upplevelse och svårigheterna kring alla beslut om flytten och val av gruppboende.

Berätta om boken ”Den sär skilda flytten”!
– Jag letade efter en bok som svarar på frågan ”hur gör man”. Den boken fanns inte då och finns inte idag heller. Den sär skilda flytten är en berättelse om hur vi gjorde. Kanske kan någon känna igen sig i vilsenheten och i frågorna som uppstår. Personer med intellektuell funktionsnedsättning är ju väldigt olika och har olika behov, därför är det svårt att ge generella råd och tips.

En plats för gemenskap

Vilka är era viktigaste slutsatser?
– Jag beskriver i boken svårigheten att välja boende eftersom man inte får information på grund av sekretess. Vi fick reda på kön och ålder på de som bodde där. Man vill ju veta, vilka blir de nya grannarna? I bästa fall blir grannarna också kompisar, kärlekspar, arbetskamrater eller gör saker på fritiden.

– Personer på gruppboenden har ofta få vänner, men gruppboenden skulle kunna vara en plats där boendet blir en plats för gemenskap. Men då måste man matcha de som ska bo ihop och inte bara fylla en tom plats. Matchning sker ibland, men inte alltid.

– Man får gå på det ytliga när man väljer boende. Ställa frågor om personalrotation och gemensamma måltider. Finns någon gemenskap mellan de boende? Se sig omkring: Trasiga persienner som hänger snett, vad säger det? Hur verkar personalgruppen? Och följa magkänslan.

Är gemensamma måltider viktigt på ett gruppboende?
– I boken har Malins väninna gemensamma måltider som ett absolut krav när hon väljer boende åt sin son. Och jag börjar mer och mer inse att det är det bästa. I alla tider, i alla kulturer, äter man tillsammans. Måltiden är inte utfodring, det är ett tillfälle för gemenskap, att ses tillsammans.

Vad kan man göra för att underlätta ett aktivt liv och minska risken för isolering?
– Jag tror på att ha intressen och helst passion för något. Idrott, fotboll, ishockey, måla tavlor, opera, rockmusik, loppisbesökande – vad som helst som personen gillar och kan utvecklas i. Det gör det också lättare för personal att hitta aktiviteter. Vara med i en idrottsförening främjar också hälsan och kan betyda mycket socialt.

– Men det krävs engagemang från föräldrarna, i alla fall till en början. Ofta finns ett stort motstånd mot nya aktiviteter, så det gäller att börja i tid. Vi har fått många ”neej” av sonen under resans gång som vi inte alltid tagit hänsyn till.

Vännen sköts till döds av polis

Du skriver också om vännen Eric Torell, som sköts till döds av polis. Hur påverkade den händelsen er familj och synen på Hjalmars framtid?
– Eric Torells tragiska död har påverkat oss i många år. Till en början var vi i chock över att något sådant kan ske. I panik satte vi en kåpa över låsvredet i vår lägenhet, så att Hjalmar inte skulle kunna ta sig ut själv.

– Vi skapade en minnesbok med foton med allt som ”De tre musketörerna” [Hjalmar, Eric och deras vän Einar] gjort tillsammans som han fortfarande bläddrar i, men det blir mer och mer sällan. Precis som vi har sonen svårt att förstå. Saknaden och sorgen lever kvar och en undran kvarstår över att något sådant kan hända.

”Jag släpper aldrig taget”

Hur släpper man taget som förälder?
– Jag kommer aldrig att kunna släppa taget.

Hur ser din roll ut idag?
– Jag träffar honom varje vecka, när han sover hos oss föräldrar onsdag och torsdag natt. Han är som vanligt på sin dagliga verksamhet dessa dagar. Gruppboendet gör planering inför helgerna, och jag gör också en kompletterande tvåmånadersplanering med förslag på aktiviteter. Det kan var konserter, operabesök, födelsedagsfirande med släktingar eller annat. Ibland följer personal med, ibland vi föräldrar.

– Under julledigheten är han hemma hos oss, då boendet inte har något julfirande. Likaså under hans semester, då det inte händer så mycket på hans boende, är han med oss och vi planerar aktiviteter. Och den eviga tanken kommer alltid i samband med storhelgerna; vad händer när vi inte finns längre?

Hur känns allt nu, efter flytten och bokskrivandet?
– Det ska bli spännande se hur boken tas emot, den är ju väldigt privat och utlämnande, säger Madeleine Uddsten.

Se även Madeleines egen webbsida.