Ni sänker priset på kollektivtrafik – samtidigt försämrar ni för oss som är helt beroende av den

Ni sänker biljettpriserna i kollektivtrafiken. Samtidigt försämrar ni den kollektivtrafik som många av våra medlemmar i DHR är helt beroende av.

Låter det motsägelsefullt?

Det är det också, för när ni talar om kollektivtrafik menar ni bussar, tåg, spårvagnar och tunnelbana.

När vi talar om kollektivtrafik menar vi färdtjänsten. Den är inte ett komplement till kollektivtrafiken. Den är den enda kollektivtrafiken för hundratusentals människor med rörelsenedsättning. Ändå behandlas den som något helt annat.

Den beskrivs som en kostnad, som en extraordinär social insats, som ett område där det alltid går att spara lite till. Det är ett synsätt som hör hemma i en tid då människor med funktionsnedsättning förväntades vara tacksamma mottagare av omsorg – inte fullvärdiga medborgare med samma fri- och rättigheter som alla andra. I dag vet vi bättre, eller åtminstone borde vi göra det.

Rätten att kunna förflytta sig är inte en fråga om bekvämlighet, den är en förutsättning för att kunna arbeta, studera, handla, delta i politiken, engagera sig i föreningslivet, träffa familj och vänner eller bara leva ett vanligt liv. Kort sagt – den är en förutsättning för att kunna utöva sina medborgerliga rättigheter.

Ändå accepterar samhället sådant för färdtjänsten som aldrig skulle accepteras för någon annan del av kollektivtrafiken. Ingen skulle acceptera att behöva boka sin buss flera dagar i förväg. Ingen skulle acceptera att tåget kunde komma fyrtio minuter för sent utan konsekvenser. Ingen skulle acceptera att resan till ett politiskt möte, ett arbetspass eller en familjemiddag kunde nekas därför att budgeten är ansträngd. Men det förväntas vi acceptera.

Det är inte ett transportproblem, det är en rättighetsfråga och ytterst är det en demokratifråga.

Vi i DHR accepterar inte att människors frihet graderas efter hur de tar sig från punkt A till punkt B. Färdtjänsten måste behandlas som den kollektivtrafik den faktiskt är – med samma krav på kvalitet, punktlighet, tillgänglighet och politisk prioritet. För ett samhälle där vissa människors möjlighet att resa begränsas är inte ett samhälle med lika rättigheter, och ett samhälle där människor hindras från att arbeta, studera, delta i föreningslivet eller engagera sig politiskt därför att deras kollektivtrafik inte fungerar är inte fullt ut en demokrati.

Färdtjänsten är inte ett särintresse – den är en medborgerlig rättighet. Det är hög tid att politiken börjar behandla den därefter.