Sluta tävla om min plånbok, visa mig att jag kan lita på välfärden


DEBATT. Jag bryr mig inte om en tusenlapp mer i månaden eller dubbelt barnbidrag. Jag vill att min väns dotter ska överleva. Jag vill kunna lita på att vårt gemensamma skydd gäller den dag jag kanske själv behöver det.

Debattartikel av Sofia Stigendal

I årets valrörelse tävlar partierna om våra röster med plånbokslöften. På högersidan lovas sänkta skatter och avgiftsfri förskola. De rödgröna kontrar med dubbla barnbidrag och slopad karens.

Jag borde vara deras drömväljare. Tre barn, bilberoende och arbetande. Mitt i livet och fortfarande osäker på hur jag ska rösta.

Men det är inte avsaknaden av ännu ett plånbokslöfte som gör att jag är en osäker väljare.

Vilket samhälle får vi av årets vallöften?

Det är för att jag behandlas som konsument men röstar som medborgare. Jag vill veta vad politiken gör för mig och min familj, absolut. Men också vilket samhälle alla de där vallöftena tillsammans bygger. Ett samhälle som jag kan vara stolt över och känna mig trygg i.

Så känner jag inte i år.

Inte när jag ser min bästa väns panik över om hennes barn kommer att överleva att assistansbolaget hon är beroende av flaggar för konkurs om några månader, om politiken inte höjer ersättningen.

Inte när mitt flöde fylls av desperata röster om barn, unga och vuxna som får sina toalettbesök klockade när rätten till personlig assistans ska bedömas. Som nekas ledsagning för att de blivit sambor. Som strider med skolan om stöd som aldrig kommer. Som sägs upp av assistansbolag för att ersättningen är för låg och behoven för omfattande.

Jag står inte utanför den här verkligheten. Jag är själv funkisförälder och vet hur mycket kraft det kan kräva att få skola, vård och stöd att fungera. Men jag vet också att andra familjer lever med konsekvenser långt mer extrema än våra.

Ungefär en femtedel av Sveriges befolkning lever med en eller flera funktionsnedsättningar. Ändå behandlas deras perspektiv fortfarande som något vid sidan av den stora politiken.

Som om det fanns ett tydligt ”vi” som finansierar välfärden och ett ”de” som behöver den. Men gränsen mellan vi och dem är väldigt tunn. ”Vi” är alla bara ett övergångsställe, en förlossning eller en sjukdom bort från att bli ”dem”.

Om du går över vägen och blir påkörd, om ditt barn får syrebrist vid förlossningen eller din partner får cancer och behöver amputera benen kan förutsättningarna för ett helt liv förändras på ett ögonblick.

Trygghet är inte en särfråga för någon annan

Välfärden ska vara ett av huvudområdena i årets val. Trots det får en av de viktigaste trygghetsgarantierna vi har i Sverige, LSS, förvånansvärt lite utrymme.

LSS är inte en särfråga för någon annan. Det är en del av det samhällskontrakt vi alla är beroende av. Det är en trygghet vi alla borde värna, också vi som aldrig tror oss behöva den. Socialstyrelsen konstaterade i år att allt färre får kommunalt beslutad personlig assistans och att systemet inte fullt ut möter de behov som finns.

Ett samhälle som bara fungerar så länge livet följer standardlösningen är inte tryggt. Det fungerar bara under rätt omständigheter.

Funktionsrätten är ett stresstest på om vårt samhällskontrakt håller också när livet inte blev som vi tänkt.

Ändå handlar valrörelsen betydligt mer om hur mycket mindre jag ska betala, än om vad jag faktiskt kan förvänta mig av samhället när jag behöver det.

Partierna tjafsar om vad som ska finnas kvar i min plånbok när allt fungerar.

Men för att veta var min röst ska hamna behöver jag veta att samhället jag betalar skatt till fortfarande finns där om livet rasar.

Sofia Stigendal
Funkisförälder, initiativtagare till podden Papperskriget och osäker väljare