Ny smäll för assistansen 1 oktober: Vi med störst behov betalar priset
DEBATT. Redan 1 oktober kommer nästa kostnadssmäll för personlig assistans, när mertidsersättning likställs med övertid.
Det kan låta som en detalj, men för oss som är beroende av assistans kan det få katastrofala följder, skriver Nina Muhonen.
Hela livet i gungning
För de flesta människor är det självklart att kunna gå upp på morgonen, borsta tänderna och ta en dusch. Att välja hur dagen ska se ut med aktiviteter och umgänge. En frihet som borde vara självklar för alla.
För människor med omfattande funktionsnedsättningar är det inte längre självklart.
För många av oss är personlig assistans själva förutsättningen för att kunna leva.
När assistansen fungerar tänker få människor på den. Men när en assistent inte kommer till sitt arbetspass, när en anordnare inte längre får ihop ekonomin eller när det inte går att rekrytera personal – då kan hela livet plötsligt hamna i gungning.
Det är därför den ekonomiska krisen inom personlig assistans är så allvarlig.
Den handlar inte bara om kronor, procent och avtal. Den handlar om människor.
Den 1 oktober kommer nästa kostnadssmäll
Personlig assistans har under lång tid blivit allt svårare att finansiera.
Assistansersättningen har halkat efter löner och andra kostnader samtidigt som kraven på arbetsgivarna ökar.
Nu kommer nästa förändring. Den 1 oktober 2026 likställs mertidsersättning med övertidsersättning inom kollektivavtalet för personlig assistans.
Det kan låta som en detalj. Men för en assistansanordnare kan det handla om stora, nya kostnader.
För oss som är beroende av assistans kan det få katastrofala följder.
När en assistent blir sjuk måste någon annan arbeta. När ett pass plötsligt står tomt måste någon täcka upp. För den som behöver hjälp dygnet runt är det inte ett alternativ att vänta till nästa dag. Någon måste vara där.
Hur länge går det att fortsätta?
När kostnaden för sådana situationer ökar, samtidigt som ersättningen inte gör det, blir frågan till slut brutal: Hur länge går det att fortsätta?
Både Fremia och Vårdföretagarna har varnat för att den ekonomiska ersättningen inte täcker de ökade kostnaderna.
När marginalerna redan är borta kan nästa kostnadsökning bli den som gör att verksamheten måste stänga.
Men en sak är viktig att förstå: När en assistansanordnare lägger ner verksamheten försvinner inte människans behov av assistans. Den som behöver hjälp att andas, äta, klä sig, förflytta sig eller få trygghet på natten behöver fortfarande hjälp nästa dag. Någon måste ta över.
I många fall riskerar ansvaret då att hamna hos kommunerna, som har basansvaret för personlig assistans.
Redan i dag kostar kommunalt bedriven personlig assistans betydligt mer än den statliga ersättningen.
Det innebär att staten riskerar att göra något som är mänskligt oförsvarbart. Friheten som är en bärande del av LSS försvinner om bara kommunen finns kvar. Dessutom vill många kommuner inte ha ansvaret för personlig assistans, och lägger ut uppdraget på entreprenad. Vilket inte är möjligt utan assistansanordnare.
Frågan är därför inte bara vad det kostar att rädda assistansen utan vad det kommer att kosta, både ekonomiskt och i lidande, om vi låter den haverera.
Vi med de största behoven får betala priset.
Att underfinansiera personlig assistans är inte en besparing. Istället kommer ansvaret flyttas till kommunerna, till en mycket högre kostnad. Det staten försöker spara kan bli en betydligt större kostnad för samhället och skattebetalarna.
Obekväm arbetstid bör ersättas fullt ut
Den som behöver assistans på kvällar, nätter och helger har högre personalkostnader genom OB-tillägg. Ju större del av livet som måste bemannas utanför vanlig arbetstid, desto större blir kostnaden.
Men behovet av hjälp har inget med kontorstider att göra.
Situationen är särskilt svår för oss som behöver assistans dygnet runt. Jag kan inte välja att mina behov bara ska uppstå mellan klockan åtta och fem. Någon måste arbeta på kvällar, nätter, helger och högtider. Det innebär OB-tillägg och högre personalkostnader. Men dagens ersättningssystem tar inte hänsyn till detta.
Resultatet blir paradoxalt: ju större behov av assistans någon har utanför vanlig arbetstid, desto svårare är assistansen att finansiera. Det är inte rimligt.
OB är ingen lyx och ingen valfri kostnad. Den uppstår därför att en människa behöver hjälp när andra är lediga eller sover.
Därför borde Sverige förändra sättet att finansiera personlig assistans. I stället för att låta OB-kostnaderna konkurrera med den vanliga assistansen inom samma schablon bör de ersättas utifrån de faktiska kostnaderna. Den principen finns redan i Norge.
Det är en betydligt rimligare princip.
Den kostnaden ska inte behöva tas ur samma ersättning som ska betala den ordinarie assistansen.
Vi vill därför att OB-kostnaden lyfts ur schablonen och ersätts fullt ut utifrån den faktiska kostnaden.
Det skulle skapa en mer rättvis och förutsägbar finansiering och framför allt skydda dem som har de största hjälpbehoven och de högsta personalkostnaderna.
Den som behöver assistans på natten ska inte ha en sämre finansierad assistans än den som behöver hjälp på dagen.
En tydlig signal till regeringen
I en utfrågning som vi i Rädda Assistansen genomfört har flera riksdagspartier visat sig öppna för förändringar som gör det lättare att få högre ersättning när assistansen har omfattande OB-kostnader.
Majoriteten av partierna säger ja. Det borde vara en tydlig signal till regeringen. Försäkringskassan måste få förutsättningar att ersätta de verkliga merkostnader som uppstår när assistansen bedrivs på obekväm arbetstid.
Politikerna ser alltså problemet. Nu måste någon också våga lösa det.
Nina Muhonen
Styrelseledamot för Funktionsrätt Västerås
Styrelseledamot för IfA, Intressegruppen för Assistansberättigade
Arbetsgivare och assistansberättigad
