För en tid sedan, när jag hade hållit ett föredrag kom det fram en kvinna. Jag hade talat om vikten av att värna människovärdet och som ett exempel lyft fram de allt snålare vindarna som blåser i samhället när det gäller stödet till människor med funktionsnedsättning. Och som vanligt hade jag tagit exempel ur mitt eget och min dotters liv.
Jag har varit handikappförälder i 31 år. (Ja, jag vet att man inte får säga ”handikapp” längre. Och att det inte heter ”utvecklingsstörd” heller, utan ”person med intellektuell funktionsnedsättning”. Den som retar sig på min terminologi kan sluta läsa här.) De första tre åren svävade jag i lycklig ovisshet om detta faktum, även om min man och jag tidigare än läkarna anade att allt inte stod rätt till med vår dotter nummer två.
Det finns saker som oftare än annat dykt upp i mina tankar under de mer än 20 år jag på olika sätt arbetat med frågor om delaktighet och rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. En är frågan om makt och inflytande, en annan det svenska förhållningssättet till mänskliga rättigheter.
Jag tror knappt att det är sant. Äntligen har jag fått ja från ett förlag. Det är januari månad och ute biter kylan, men i mitt inre sprider sig värmen. En fantastisk lycka, skriver Anna Bergholtz i en krönika för Föräldrakraft.
Hur ser vår sorg ut? Hur skiljer den sig från den förälders vars bortgångna barn var friskt? Linda Forshaw reflekterar kring en annorlunda och speciell sorg.
Vi använder cookies på denna webbplats. Läs mer i vår data- och integritetspolicy.