Annons
Annons för Humana

Krönika

  • Det enda vi vet är nu

    Av någon anledning känner jag mig märkligt lugn dessa dagar. Kanske är det för att vi levt med beredskap på det värsta i snart 17 år – och att den erfarenheten gjort att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut.

  • När kan vi börja prata om döden?

    KRÖNIKA. Ända sedan min äldsta dotter föddes har döden varit ständigt närvarande i mitt liv. Andningssvårigheterna vid födseln, de efterhand upptäckta hjärnskadorna, epilepsin, infektionerna under småbarnsåren.

  • Nu kommer framefotboll till Sverige – för rörelseglädjen

    KRÖNIKA. ”Pappa, kan inte jag också få vara med i ett lag?” Efter herrlandslagets VM-succé där de nådde ända fram till kvartsfinalen är fotbollsintresset hos min åttaåriga son på topp. Det är bara fotboll som gäller.

  • Vadå, inget immunförsvar?

    ”Hon är tio veckor för tidigt född. Hon föddes utan immunförsvar”, säger jag irriterat, för ja, jag går faktiskt helt automatiskt i försvarsställning.

  • Blir vi lurade – igen? Antagligen…

    I veckan läste jag ett inlägg på Facebook som handlade om den pågående LSS-utredningen och assistansen. Det som lyftes var att utredningen tydligen sitter och funderar på att kommunalisera all personlig assistans.

  • Döden skänker mig livsljus

    Dagen då jag blev diagnosticerad med cancer, blev jag döende. Något vi alla är sedan födseln, men som jag lyckats förtränga. Orden aggressiv äggstockscancer tog tid att landa inom mig, men i takt med att jag tog det till mig, blev livet allt mer bländande vackert.

  • Vad är föräldraansvaret för en 32-åring?

    För en tid sedan, när jag hade hållit ett föredrag kom det fram en kvinna. Jag hade talat om vikten av att värna människovärdet och som ett exempel lyft fram de allt snålare vindarna som blåser i samhället när det gäller stödet till människor med funktionsnedsättning. Och som vanligt hade jag tagit exempel ur mitt eget och min dotters liv.

  • Ibland glömmer jag att de flesta gör sitt allra bästa

    Jag har varit handikapp­förälder i 31 år. (Ja, jag vet att man inte får säga ”handikapp” längre. Och att det inte heter ”utvecklingsstörd” heller, utan ”person med intellektuell funktionsnedsättning”. Den som retar sig på min terminologi kan sluta läsa här.) De första tre åren svävade jag i lycklig ovisshet om detta faktum, även om min man och jag tidigare än läkarna anade att allt inte stod rätt till med vår dotter nummer två.