Ett försvar som inte omfattar hela befolkningen är inte ett totalförsvar

DEBATT. Sverige rustar totalförsvaret i rekordfart. Det talas om handlingskraft, ansvar och leverans. Samtidigt planeras skydd och beredskap som i praktiken utesluter hundratusentals människor. Ett totalförsvar som inte kan användas av hela befolkningen är varken starkt, rättssäkert eller förenligt med Sveriges åtaganden.

Rikskonferensen Folk och Försvar samlade regering, opposition, myndigheter och försvarstoppar. Budskapet är tydligt: fler måste vara förberedda, fler måste veta vilken roll de har – och hela samhället måste bidra när krisen eller kriget kommer.

Det är ett viktigt samtal. Men det finns en blind fläck: Vem räknas egentligen in när Sverige planerar skydd och säkerhet?

[Artikeln fortsätter efter rosa rutan med länkar.]

”Alla ska skyddas” – men för vem är skyddsrummet byggt?

DHR har i flera år pekat på en konkret och livsavgörande brist i det civila försvaret: många skyddsrum är otillgängliga för personer med nedsatt rörelseförmåga. Trappor utan alternativ, trånga passager och tunga dörrar gör att skydd i praktiken inte är tillgängligt för alla.

En stor grupp människor förväntas ta ansvar för sin beredskap – men saknar möjlighet att ens ta sig ner i skydd när larmet går.

Samtidigt riskerar problem att byggas in för framtiden. Den nya skyddsrumslag som väntas träda i kraft den 1 juni 2026 uppges inte innehålla krav på tillgänglighet, inte ens vid nybyggnation. Därmed riskerar staten att permanenta ett system där skydd räknas i antal platser, men inte i vilka människor som faktiskt kan använda dem.

Ett totalförsvar som bygger på exkluderande normer är inte bara orättvist. Det är svagt.

”Alla ska bidra” – men alla ska inte kunna överleva?

På Folk och Försvar talas det om fler övningar och stärkt civil beredskap. Regeringen betonar vikten av att engagera hela befolkningen.

Det välkomnar vi. Men då måste vi våga ställa de obekväma frågorna:

Var finns planerna för människor som inte kan springa, bära, klättra, höra larmet eller ta till sig information i stressade digitala flöden, men som ändå vill bidra?
Var finns lösningarna för dem som vill ta skydd, hjälpa andra och överleva?

DHR:s rapport Vi kan bidra när det krisar visar tydligt att personer med funktionsnedsättning vill och kan vara en del av beredskapen. Men rapporten visar också hur dagens system stänger ute. Det är inte individernas förmåga som brister, det är samhällets planering.

Detta är inte en särfråga. Det är en fråga om samhällets motståndskraft. Ett samhälle som lämnar människor efter sig i planeringen kommer att fallera snabbare när det verkligen gäller.

Sverige har redan lovat – genom FN

Sverige har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD. Den är glasklar i krissituationer.

Artikel 11 slår fast att staten ska säkerställa skydd och säkerhet för personer med funktionsnedsättning vid risk, kris och väpnad konflikt.

Artikel 9 kräver att hinder i den byggda miljön undanröjs, även i nödsituationer.

Artikel 4.3 kräver att personer med funktionsnedsättning involveras i beslutsprocesser som rör dem.

Detta handlar inte om välvilja. Det handlar om rättigheter – och om att totalförsvaret måste byggas i linje med dem.

FN:s övervakningskommitté har riktat kritik mot Sverige, och efterlyst bättre strategier för att inkludera personer med funktionsnedsättning i krisberedskapen. Det är hög tid att ta den kritiken på allvar.

Tre krav för ett totalförsvar som håller ihop

Om handlingskraft och leverans ska betyda något i praktiken krävs beslut som gör verklig skillnad före nästa kris:

1. Gör skyddet användbart, inte bara räkningsbart.
   Kartlägg skyddsrummens tillgänglighet och åtgärda bristerna. Där anpassning inte är möjlig måste alternativa skyddade lösningar planeras och byggas.
2. Inkludera oss från början.
   Funktionsrättsrörelsen ska vara med när systemen designas, inte bjudas in i efterhand. Det gäller larm, evakuering, information och övningar.
3. Se människor som resurser.
   Personer med funktionsnedsättning är inte ”omständigheter” i beredskapen. De är kompetens, erfarenhet och vilja som Sverige inte har råd att slösa bort.

Ett löfte som måste gälla alla

Totalförsvaret ska skydda Sverige. Men Sverige är inte bara de som kan ta sig ner för en trappa, läsa en app och springa till samlingsplatsen. Ett totalförsvar som inte kan användas av hela befolkningen strider mot grundläggande rättsprinciper och mot Sveriges bindande åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

När Sälenkonferensen summeras vill vi lägga till ett enda mått som är viktigare än alla andra:

Ett försvar som inte omfattar hela befolkningen är inte ett totalförsvar.

Åsa Strahlemo
Förbundsordförande
DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet