"Många familjer kommer att få en lugnare vardag"

Intervju med Tina Wiman om succéboken "Barn som bråkar"
Tina Wiman.
Annons (artikeln fortsätter nedanför)
Annons för Värna

 

2015-12-04

"Barn som bråkar" är den nya boken som direkt utsågs till ”föräldrahandboken nummer ett”. HejaOlika har intervjuat Tina Wiman som skrivit den hyllade boken tillsammans med Bo Hejlskov Elvén.

Hur hanterar man känslostarka barn i vardagen? Om det handlar boken som utkom i november på Natur och Kultur.

Tina Wiman berättar här om uppståndelsen kring "Barn som bråkar" och hennes tankar om bemötande och metoder för att skapa en lugnare och enklare vardag.

 

Bibliotekstjänst har kallat den ”föräldrahandboken nummer ett just nu”, hur känns det att få höra det?
- Det är oerhört kul, och smickrande. Samtidigt känns det lite konstigt, både jag och Bo har varit väldigt på det klara med att den här boken inte handlar om uppfostran eller föräldraskap som sådant, utan fokuserar helt på det här med konflikter och att förebygga bråk. Att förhindra att samma grej händer i morgon, så att säga.

- Det är klart att boken genomsyras av våra tankar om föräldraskap, det går inte att undvika, men för oss har det handlat om att beskriva ett bra förhållningssätt, en rad metoder. Så jag blev väldigt förvånad, fast glad, över det omdömet.

 

I debatten är hårdare tag lösningen, men vår bok börjar i andra änden

 

Vad är det som gör boken så viktig?
- Jag kan tänka att det finns mycket skuldbeläggande av föräldrar idag. I den offentliga debatten är barn ouppfostrade och bortskämda när de inte kan bete sig, och lösningen sägs vara hårdare tag. Jag tror att vår bok är uppskattad just för att den börjar i andra änden, med att ge förklaringar till varför det ibland blir fel, och förslag på vad man kan göra i stället. Bara tanken att barn faktiskt är olika, och att de barn som bråkar behöver ett helt annat bemötande, den ger hopp.

- Många läsare beskriver en känsla av att återta makten över sitt liv: ”Wow! Det finns konkreta saker jag kan göra, här och nu, för att minska mängden bråk!”

- Sedan är många delar av boken väldigt konkreta: ta ett steg bakåt när du ställer ett krav, plocka upp något roligt ur fickan som avledning, jämför situationens krav med barnets förmågor för att hitta vad som gick snett, skapa tydliga strukturer och begriplighet…

- Just att boken inte bara talar om vad vi ska uppnå, utan också hur vi kan göra för att komma dit, det gör den väldigt användbar i vardagen.

 

Det här är bra för alla barn, inte bara barn med vissa funktionsnedsättningar

 

Vad är bakgrunden till att boken blev verklighet?
- Bo har ju skrivit flera olika böcker om lågaffektivt bemötande, och jag har jobbat mycket med förhållningssättet. Något som vi båda märkt är att det här är något som är bra för alla barn, inte bara barn med vissa funktionsnedsättningar.

- Att skriva en bok som handlar om att barn faktiskt inte har lika lätt som vi vuxna för vissa saker, just för att de är barn, kändes som ett väldigt logiskt steg. Och det har egentligen inte funnits någon lättbegriplig bok i ämnet på svenska förut. Så förlaget gillade verkligen idén.

 

Du har skrivit den tillsammans med Bo Hejlskov Elvén, hur lade ni upp arbetet?
- Vi utgick från kapitelindelningen i en annan bok som Bo skrivit, och han skrev utkast till hur man kan rikta de här tankarna mot just föräldrar. Jag började skriva en del exempelsituationer, samtidigt som vi resonerade fram och tillbaka om vad som är viktigt att ta upp för familjer. Därifrån har boken vuxit fram organiskt, vi har skickat manuset fram och tillbaka mellan oss.

- Bo är psykolog, så när det gäller studier och fakta har han haft största ansvaret, medan jag har jobbat mycket textmässigt och med ett sorts helhetsperspektiv; går allt att förstå och ta till sig? Vi har också fått hjälp av redaktörer och provläsare som frågat när saker varit oklara och kommit med förslag. Så kom till exempel det dubbla exemplet i slutet av boken till, där man får se hur bra samma situation kan gå med bara små förändringar i förhållningssättet. Det blev vi väldigt nöjda med. All input vi fått har varit ovärderlig.

 

Om man har lite speciella barn ska det vara extra roligt att vara förälder

 

Vilken betydelse tror du att boken kan få?
- Det är läsare som hört av sig och berättat om hur de kommit på sig själva mitt i den där uppläxningen, tagit ett steg bakåt och plötsligt har allt lugnat ner sig och konflikter har lösts på ett nästan magiskt sätt. I stället för att sluta i ledsna barn på rummet och utmattade och arga föräldrar. Sånt är häftigt!

- Jag är övertygad om att många familjer kommer att få en lugnare och enklare vardag. I förlängningen gör det skillnad för barnens utveckling också, att de snabbare lär sig att hålla sig lugna eller välja bra strategier, för att all energi inte behöver gå åt till en massa bråk.

Bild borttagen.
Boken som utkom i november och som redan utsetts till bästa föräldrahandboken.

 

- Det ska vara roligt att leva, sade Bo till mig en dag, apropå boken. Och det tror jag att den kommer att bidra till, för vardagen känns mycket roligare när både barn och föräldrar upplever att de lyckas, att de kan.

- Det ska vara roligt och spännande att vara förälder, och har man lite speciella barn, då ska det vara extra roligt, ungefär som att hålla på med lite speciella bilar. När man börjar tänka på det här sättet, lågaffektivt, då uppstår en väldig kreativitet. Att lösa olika situationer så att de funkar för både vuxna och barn, det blir nästan som en sport.

 

Jag har mest läst vetenskapliga studier om barn och föräldrar, jag är en evidensnörd

 

Vilka böcker har du själv haft mest nytta av som förälder eller varit betydelsefulla för dig i allmänhet?
- Oj, vilken svår fråga! Jag har inte läst så många föräldraböcker, faktiskt. Jag är rätt kräsen som läsare, och böcker blir ju inte ledsna om man ställer upp dem på hyllan igen.

- Jag blev mamma ganska tidigt. Som den ivriga bokläsare jag alltid varit lånade jag en hel hög med böcker, men allihop gjorde mig irriterad. Författarna verkade inte minnas nåt alls om hur det är att vara barn. Jag förväntades ligga i krig varje dag, och det var jag inte intresserad av. Så biblioteket fick tillbaka en hel hög med böcker, och så fick mina barn visa mig vad som funkade i stället.

- Jag har nog mest läst vetenskapliga studier om barn och föräldrar, ärligt talat. För jag är lite av en evidensnörd. Tyckande intresserar mig inte så mycket.

- Men det finns förstås några böcker som lämnat avtryck. ”Växa, inte lyda" av Lars H Gustafsson minns jag speciellt, den tyckte jag mycket om. Lars H har en så mjuk och fin ton, så ödmjuk och självklar  samtidigt som han beskriver hur liten man kan känna sig ibland som förälder.

- "Problemskapande beteenden vid utvecklingsmässiga funktionshinder", som Bo har skrivit, var en ögonöppnare. Jag har läst en hel del om nära föräldraskap som stannat kvar, även om jag inte minns några titlar. Men att värna relationen med mitt barn, att den är så viktig, det har jag tagit med mig.

 

Den boken hjälpte mig att behålla förståndet innan jag lärde mig vad autism är

 

- En bok som hjälpte mig att behålla förståndet innan jag lärde mig vad autism är var "Raising your Spirited Child" av Mary Sheedy Kurcinka. Den är väldigt bra, och egentligen har den samma grundattityd som lågaffektivt bemötande. Den läste jag när vårt femte barn var litet, långt innan autismutredningen.

- Som fembarnsmamma har man varit med om en hel del, och man är lite kaxig. Men inget av allt det där jag hade gjort med våra andra barn fungerade. Jag fick omvärdera hela mitt föräldraskap.

- Innan hade jag trott att mina barn var så lugna för att jag helt enkelt var en jättebra förälder. Men det var ju inte riktigt så enkelt. Egentligen hade jag mest haft tur, som råkat få barn som funkade med mitt sätt att vara förälder…

 

Du har skrivit fler böcker, hur ser du på dem idag?
- Våga älska? var min första bok och handlar om hur det är att bli förälder till ett för tidigt fött barn. Den tycker jag fortfarande personligen är något av det bästa jag skrivit. Det är en väldigt subjektiv och poetisk bok, där texten lever sitt eget liv. Jag är också stolt över hur den ändrade hela diskussionen kring för tidigt födda i det offentliga rummet.

- Det tog bara några månader efter att den kommit ut, så blev tonen en helt annan. Plötsligt började föräldrar prata om allt det där som varit tabu, om ångest, kränkningar, skuldkänslor, riktigt svåra saker. Det var en mäktig upplevelse, som att gå i bräschen för en flodvåg. Jag blir fortfarande lika glad varje gång en läsare hör av sig och berättar att boken spelat roll.

- Mina andra böcker är ju också berättande, men handlar om neuropsykiatriska funktionsskillnader och vardagen i en familj med extra allt. De har fått fina recensioner och är ganska spridda på bibliotek och så vidare. Det är roligt att gå tillbaka och läsa i dem, de är ju väldigt bläddervänliga. Men jag har inte samma passionerade förhållande till dem. Men jag vet att många uppskattar dem mycket. Kanske är det dags för nytryck, de är ju slut båda två.

 

Egentid kan vara att spela Candy Crush på toan medan barnen bankar på dörren

 

Nya böcker under planering?
- Alltid! Det projekt som ligger mig närmast om hjärtat just nu är en bok för föräldrar till barn med NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som ska handla om att jonglera vardagen. Jag och min kollega Sara Kvist gjorde en föreställning om just det i början av 2015, som blev väldigt uppskattad. Så många föräldrar är utmattade, och har dåligt samvete över det. Men rent krasst finns det ju ingen som kan göra allt man borde som funkisförälder. Man räcker aldrig till. Så är det, och, för att använda mig av Bos sätt att prata, det måste vi förhålla oss till.

- Den ska bli en lite roligare bok, med tips som ”Eftersom du vet bäst kan du lika gärna vara besvärlig” eller ”Egentid kan vara att spela Candy Crush Saga på toan i två minuter medan barnen bankar på dörren”. Jag skulle också vilja skriva mer om lågaffektivt bemötande, som en fortsättningskurs, eller vad man ska säga. Ännu mer konkret, ännu fler vardagsexempel, ännu mer kring finliret. Det här med samspel är ett ämne som ständigt fascinerar mig.

 

Bild borttagen.
Tina Wiman.

 

Någon bok som du tycker borde skrivas?
- Jag väntar ivrigt på att någon ska skriva boken om hur man som förälder tampas med en oförstående skola när man har barn som mår dåligt eller har stor frånvaro, kanske till och med har blivit hemmasittare. Tips och tankar som faktiskt funkar, som har evidens, och som är realistiska och görbara.

- Idag får många föräldrar höra att det ”bara är att bära iväg ungen till skolan". Att barnet mår dåligt, inte sover, har utbrott eller skadar sig själv, det är inte skolans problem, utan allt skylls på föräldrarna. Hur hanterar man det?

- Den boken skulle jag läsa från pärm till pärm!

 

Varför skriver man fortfarande böcker i denna tid av sociala medier och oändliga informationsflödet på internet?
- Det har jag också frågat mig. Men det är inte samma upplevelse, att läsa på nätet och att hålla i en bok. Många vill ha en ”riktig” bok att ha med sig, när de ska visa något eller för att ge bort. Det känns mer på allvar. Det handlar om vana och värderingar, men jag tror också att det finns något fysiskt i själva upplevelsen.

- En bok är som en god vän. Man kan ha den med sig, bläddra i den, känna lukten, se kaffefläckarna och minnas att den dagen, då läste jag om…

- Själv gillar jag inte att äga böcker. Det låter kanske knäppt för en författare att säga, men vi bor ganska litet och jag läser väldigt mycket. Så jag föredrar låneböcker eller e-böcker. De böcker som står i min bokhylla har bevisat att de förtjänar en plats där. Annars hade jag fått bygga ett separat bibliotek bredvid huset.

 

När vi håller oss lugna hjälper vi barnet att behålla självkontrollen

 

Vad är bästa tipsen för att minska bråk hemma, då?
- Det allra bästa tipset är att hålla sig lugn. För känslor smittar, och starka känslor smittar extra mycket. Vi vuxna är ganska bra på att dämpa känslor, men det är inte barn, det blir de inte förrän de är ganska gamla. Så om mitt barn är irriterat, och jag blir arg, då kan jag räkna med att mitt barn kommer att bli ännu argare, och så startar en jobbig spiral där alla inblandade blir mer och mer upprörda. Till slut förlorar någon självkontrollen, oftast är det barnet. Och så skäller vi på barnet eller skickar upp hen på rummet, bara för att hen inte kunde försvara sig från våra starka, smittande känslor… Det blir inte bra för någon. När vi håller oss lugna hjäper vi även barnet att behålla självkontrollen. Och då klarar barnet av att bete sig mycket bättre.

 

Det finns mycket som barn inte klarar av, inte för att de är ouppfostrade, utan för att de är barn

 

- Tips nummer två är att efter varje situation som gått extra dåligt fundera över vad det var för krav som barnets förmågor inte räckte till. I boken tar vi upp många förmågor som vi människor behöver för att klara av vår vardag. Men barn är ju inte små vuxna, deras hjärnor är inte färdiga. Därför finns det mycket vi vuxna kan som barn helt enkelt inte klarar av. Inte för att de är ouppfostrade, utan för att de är barn. Kanske var det för svårt att förstå orsak och verkan, kanske hände det för många saker samtidigt så barnet blev överväldigat av sinnesintryck, eller så skapade vi en impuls att göra något genom det vi sade eller gjorde, en impuls som barnet inte kunde styra.

- Dagisbarnet som hoppar i vattenpölen är ett bra exempel. Om vi vill att små barn inte ska hoppa i djupa vattenpölar med sina vanliga skor, då får vi nog se till att de inte kommer i närheten av såna pölar, kanske genom att välja en annan väg, bära dem på axlarna eller köra dem i vagn. Eller också får vi sätta på dem stövlar och regnkläder i förebyggande syfte. För det är helt enkelt inte möjligt för ett väldigt litet barn att hejda sina impulser, inte ens när de vet att de egentligen inte borde göra något. Impulskontrollen är alldeles för outvecklad i början av livet.

- Genom att fundera igenom vad som gick snett kan vi se till att det inte händer igen. Varje gång vi säger ”Måste du alltid…” eller ”Det är ju typiskt att du…” menar vi att vi egentligen visste att nåt kunde gå på tok. Med andra ord hade vi kunnat se till att problemet aldrig uppstod.

- Vi har mycket större makt över vardagen än vad våra barn har. Vi kan tänka efter före. Vi kan ta reda på vilka situationer som är för svåra, och vad vi kan göra för att barnen ska kunna klara av dem bättre.

- Själva nyckeln till att minska bråkandet är att inse att som vuxen har jag ansvar för att se till att mitt barn lyckas. För barn lär sig inte genom att misslyckas, som vuxna gör, barn lär sig bara av att lyckas, en liten bit i taget, tills de kan helt själva. Det visar forskningen väldigt tydligt.

   

Valter Bengtsson

Lägg till ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
Skriv in din kommentar här.
Genom att skicka in det här fomuläret så accepterar du Molloms användarvillkor.