Nio gånger av tio när det blir bråk på morgonen har jag inte startat timern

På temat ”tjata på barnen på morgonen” kommer här mitt bästa tips: Visuell tidsvisning.

Nio gånger av tio när det uppstår tjat och bråk på morgonen upptäcker jag att jag inte startat den enkla nedräkningstimer som visar när det är dags att lämna frukostbordet, borsta tänderna och sätta på sig ytterkläder för att hinna lagom till busshållplatsen.

Vår kommer från Varsam.se, men det är samma modell och samma prisklass som finns på tex Kjell & co, och de brukar kosta ca 100 kr. Rätt billigt för morgonfrid.

För tiden går inte att se. Hur lång tid något tar, hur lång tid vi behöver på oss, hur långt det är kvar, det är något vi känner på oss. Vi vuxna, alltså. Ganska många barn och ungdomar har det lite sådär med känslan för tid. Trots att alla mina barn kan läsa klockan händer något när de ser den röda ytan som blir mindre, och hör tickandet.

Det är som om nuet lyser klart i barns hjärnor, men framtiden är suddig och grå. Vi kan kalla det att vara tidsblind, eller i alla fall rejält tidsnärsynt. Skeenden märks inte förrän de är såpass nära i tiden att de blivit tydliga. Och då blir det mycket viktigare att greja med mobilen nu än att missa bussen om en halvtimme. ”Jag hinner!” stönar tonåringen, fast det bara är en halvtimme kvar tills hen måste gå och hen varken är påklädd eller har ätit.

Att klara av att bli klar i tid består av många delar. Om vi bara håller oss till själva tiden, och känslan för tid, finns en del klassiska saker som barn har svårt med för att de ännu inte är vuxna:

Förskolebarn och vissa lågstadiebarn vet egentligen inte att man kan vara sen; i deras huvuden börjar dagis när de kommer. Bussen åker när de är på den. Det här är inget man kan förklara för att få dem att förstå, det handlar om hur bra hjärnan hunnit bli på den typen av abstraktioner i kombination med hur långt man hunnit i sin föreställning om vad som händer när man inte själv är närvarande. Och den är rätt liten hos så här små barn.

Många barn och ungdomar svårt veta exakt hur lång tid saker tar, och hur de ska dela upp tiden för att hinna. De har svårt att strukturera tiden. Och vissa har svårare än andra.

Barnet som är i åtta-tioårsåldern har kanske ännu inte upptäckt att om jag leker med kompisen i skogen hela dagen hinner jag inte spela dator innan läggdags, och flera gånger i veckan uppstår stor besvikelse och frustration.

Tonåringen har inte riktigt grepp om att för att hinna göra den månadslånga inlämningsuppgiften måste jag jobba en timme om dagen eller i alla fall två timmar varannan dag. När det är en vecka kvar uppstår panik och nattvak.

Många av oss vuxna är ärligt talat inte heller så bra på tidsuppfattning som man kunde önska; hur många har till exempel stenkoll på sitt pensionssparande?

Kanske är det rentutav så att vi vuxna blir tydligare i våra anvisningar när vi själva ser tiden gå, visuellt, i stället för bara som en klocka på väggen eller några siffror på mobilen.

Det finns förstås en massa andra saker att prova när det är bråkigt på morgonen. Men tidsblindhet, eller att ha lite svårt att komma igång nu för att bli klar sen, är en stor faktor i morgontjatet hos många, många familjer.

Tina Wiman är föreläsare, författare och tekniknörd. Hon jobbar med att utbilda om kognitiva funktionsnedsättningar, tekniska hjälpmedel och lågaffektivt bemötade. På sin blogg M som i Underbar skriver Tina om livet med autism och ADHD i familjen. munderbar.wordpress.com