Nya Kiruna – en chans som inte togs till vara

Kiruna har fått något som nästan ingen annan stad får: att börja om från början.

Men när jag reser dit för att granska tillgängligheten möter jag invånare som beskriver hur gamla misstag upprepas.

– Det är horribelt ur ett tillgänglighetsperspektiv, säger Linus Niva, far till en flicka med funktionsnedsättningar.

Målet för nya Kiruna är en stad för alla

Kiruna har hela Europas blickar på sig. Gruvstaden som måste flyttas för att järnmalmen ska fortsätta flöda håller på att byggas upp på nytt några kilometer bort.

Staden bär mottot “Vi är Kiruna” och bygger på en uttalad vision om människors lika värde.

Det “Nya Kiruna” formas genom medborgardialoger där målet är en stad för “alla”.

Det låter som en chans som sällan ges i modern stadsplanering: att börja om från början. En helt ny stad, ritad med dagens kunskap, teknik och lagstiftning.

Jag reser dit för att se med egna ögon hur det nya Kiruna utformas och hur tillgängligheten integreras i den pågående stadsomvandlingen.

Frågan har dessutom blivit politiskt laddad, efter en lagändring som sänker tillgänglighetskraven vid ombyggnation i Sverige.

 

Små detaljer blir stora hinder

Reetta Anderzén är mamma till 14-åriga Isabell som lever med omfattande funktionsnedsättningar. Familjen bor två mil utanför den nya stadskärnan och är nöjd med handikapparkeringarna som gör det möjligt för att ta sig till stadshuset, biblioteket och galleriorna i det nya centrumet.

– En tydlig förbättring, säger Reetta Anderzén.

Men när vi pratar vidare berättar hon om andra exempel där ”de inte har tänkt”. I nya köpcentrum och offentliga miljöer återkommer samma problem: små detaljer som blir stora hinder.

– Det är banne mig inte så lätt att ta sig över gummimattorna i entréer med rullstol, säger Birgitta Fernström, ordförande i Funktionsrätt Kiruna, en paraplyorganisation för funktionsvariation föreningar.

Hon nämner också rampen i Galleri Åttan som byggdes för brant. Det går inte att rulla upp själv med rullstol. Man får be om hjälp eller gå ut och in via en annan ingång.

 

Krav på tillgänglighet

Tillgänglighet finns som en av sju vägledande principer i stadens stadsbyggnadsstrategi.Tillgänglighet innebär att människor ska kunna använda miljöer, byggnader och offentliga platser på lika villkor. Kraven regleras i flera internationella lagar och direktiv.

För kommuner och andra offentliga aktörer innebär det att tillgänglighet ska integreras systematiskt i planering, beslut och utformning av den byggda miljön.

Så skriver även kommunen i sin utvecklingsplan:

“Kiruna utvecklar ett tillgänglighets- och trafiksystem där alla människor har möjlighet att ta sig fram oavsett ålder, funktionsnedsättning eller ekonomi (…). Kiruna är tillgängligt för alla genom att gatorna utformas så det blir lätt att ta sig fram till fots, med cykel och spark.”

 

 

 

Funkispappa och samhällsomvandlingschef

Jag får tips om att träffa Kirunabon Linus Niva. Han är pappa till en 12-årig dotter som är beroende av rullstol. Han är också samhällsomvandlingschef på LKAB och värnar därmed extra mycket om inkludering och tillgänglighet.

– Kiruna är fantastiskt på många sätt. Men historiskt har det inte varit en tillgänglig och inkluderande stad. Tillgänglighetsperspektivet har saknats fullständigt i allt från dagis, skola, badhus, sporthall och idrottsanläggningar. Och det gör det fortfarande, säger han.

Vi sätter oss i bilen. Vi kör upp mot Luossavaara, den lokala slalombacken.

– Vi har ju snö åtta månader om året i Kiruna, säger Linus Niva.

Han är certifierad funktionell skidåkningsförare, den enda i Kiruna, och har varit aktiv i handikappidrottsförening KHIF. Här har personer med funktionsnedsättningar kunnat åka sitski eller biski, skidåkning där man sitter i ett anpassat hjälpmedel.

Men nu är vägen upp till liften och värmestugan avstängd.

– Ett exempel på att ambitionen med tillgänglighet är noll. Man har till och med lyckats försämra tillgängligheten kraftigt, säger Linus Niva.

Idrottsarenan – inte för alla

Vi kör vidare mot idrottsplatsen.

– Här går det inte överhuvudtaget att ta sig ner till läktaren med någon form av vagn. Det finns inte heller märkta handikapparkeringsytor. Ingen dörröppnare i andra dörren till fiket – du fastnar i kapprummet.

– Uppenbarligen så har du ingenting att göra nere på idrottsarenan! Jag blir så irriterad, säger Linus Niva.

Vidare förbi den nuvarande sporthallen, som så småningom kommer att rivas.

– Det är egentligen en fantastisk byggnad på många sätt, den innehåller lokaler och funktioner för många idrotter, säger han.

Men Ove Björnström från KHIF berättar att det tog nio år och tre avslag från kommunstyrelsen innan en hiss installerades.

Nu finns en stor oro kring de nya sporthallarna som ska byggas i den nya stadsdelen. Blir det samma sak?

Badhuset

På vägen mot nya centrum passerar vi det gamla badhuset.

– Det var helt otillgängligt, säger Linus Niva.

Han berättar att han själv varit tillräckligt stark för att bära sin dotter ner i poolen och få till omklädning trots avsaknaden av anpassade omklädningsrum, men det kunde inte hans fru.

Snart är vi framme vid det av hela Sverige välkända Midnattssolsbadet. Det nya badhuset som kostat närmare 1,5 miljarder kronor och invigdes i maj 2026.

Utanför entrén finns två handikapparkeringsplatser. Trottoarkantens nedsänkning ligger 30 m bort.

– Det hade kostat noll att sänka trottoarkanten på rätt plats. Det är en kompetensfråga, säger Linus Niva.

Det finns i och för sig sju ytterligare handikapparkeringsplatser längre bort. Men gruset gör det svårt att ta sig fram.

Ett byggkaos

Kiruna är ett byggkaos. Avstängda gator. Provisoriska gångstigar. Staket. Oanlagda trottoarer. Och grus. Mycket grus.

– Grusvägarna är för dåliga även att cykla på. Behöver du något slags hjälpmedel eller är synskadad är det ju kört. Det har sett ut så här i åratal. Det är horribelt ur ett tillgänglighetsperspektiv, säger Linus Niva.

Badhuset får beröm

Samtidigt är det nya badhuset ett av få exempel som får beröm av alla jag pratar med. Här finns hissar, anpassade omklädningsrum och tydlig skyltning. Familjen Niva kan bada tillsammans utan att vara beroende av fysisk styrka. Personer med synnedsättning eller kognitiva svårigheter kan orientera sig och göra självständiga besök.

Men även det krävde kamp.

Tidigare Kirunabon Sofie Sarri, tidigare aktiv i Attention Kiruna, berättar att funktionsvariations organisationerna fick komma in sent i processen.

– Vi blev inkallade fem minuter i midnatt, säger hon.

Efter rundvandringar och testbad flyttades skyltar, bassängnamn ändrades och flera detaljer justerades för att fungera bättre även för personer med neuropsykiatriska och kognitiva funktionsnedsättningar.

Flera av de jag intervjuar beskriver samma mönster: att funktionshinderorganisationerna ofta bjuds in sent, när besluten redan är fattade.

– Det känns ibland som att man bara vill kunna bocka av att man har frågat oss, säger Sofie Sarri.

De flesta av organisationerna jag pratar med sitter i kommunens tillgänglighetsråd – forumet där funktionshinderorganisationer ska kunna påverka tillgänglighet från användarperspektivet, inte minst i stadsomvandlingen.

Kamp även i skolan

Vi fortsätter genom staden.

Linus Niva berättar om dotterns tidigare skola, om otillgängliga lekmiljöer och om svårigheten att delta i rastaktiviteter.

– Raketskolan klarar inte ens många grundläggande tillgänglighetskrav. Och den är relativt nybyggd, säger han.

Liknande berättelser återkommer från flera håll. Attention-medlemmen Lena Unneberg beskriver en ständig kamp med skolan.

Snart ska LKAB anlägga en lekplats där tillgänglighetsaspekten har varit i första rum. Det fanns inte en enda sådan i det gamla Kiruna.

– Lekplatser sticker extra i mina ögon, för jag har varit där själv med min dotter: jag kan ta mig dit, men inte kan vi ta del av innehållet. Det är fruktansvärt att man inte har haft en enda lekplats som uppfyller någon slags grundläggande tillgänglighet, säger Linus Niva.

 

 

 

 

 

Vem ansvarar för tillgängligheten i största samhällsbyggnadsprojektet?

Kirunas stadsomvandling beskrivs som ett av Sveriges största samhällsbyggnadsprojekt i modern tid.

LKAB finansierar flytten som gruvbrytningen orsakar. Kommunen ansvarar för planeringen av den nya staden.

Men när jag försöker förstå hur tillgängligheten kunnat hamna så här, blir ansvarsfördelningen snabbt oklar.

Jag ringer Kiruna kommun och ber att få prata med någon ansvarig för tillgänglighetsfrågor.

Tillgänglighetssamordnaren är sjukskriven sedan årsskiftet.

I stället kopplas jag vidare till hennes chef, Kristoffer Baas, avdelningschef på kommunledningsförvaltningen.

Han berättar att tjänsten som tillgänglighetssamordnare endast omfattar 30 procent. Resten av tjänsten handlar om minoritetsspråk.

– Egentligen är det alldeles för lite för att göra ett riktigt bra jobb. Vi bygger en helt ny stad. Då borde vi ta alla chanser vi har att göra den så tillgänglig som möjligt, säger Kristoffer Baas.

Han tycker att LKAB borde bekosta en heltidstjänst. Frågan har lyfts i förhandlingarna mellan kommunen och LKAB, men verkar inte ha nått hela vägen till samhällsomvandlingschefen.

En vikarie är på väg in. Men även där ligger kompetensen främst inom minoritetsspråk. Kunskap kring tillgänglighetsfrågor ska byggas upp efter hand.

– Det är nästan osannolikt att hitta någon som både har kompetens inom minoritetsspråk och tillgänglighet, säger Kristoffer Baas.

Under tiden står kommunen utan en aktiv tillgänglighetssamordnare i ett av Sveriges största stadsbyggnadsprojekt.

– En stor nackdel att vi inte har en tillgänglighetssamordnare som arbetar aktivt. Vi försöker hjälpa till, säger Heidi Kari, folkhälsostrateg och kollega till den sjukskrivna tillgänglighetssamordnaren.

 

 

Plan för tillgänglighet saknas

Men det handlar inte bara om en vakant tjänst.

Flera jag pratar med beskriver också en bredare brist på kompetensutveckling och kontinuitet i organisationen. Tillgänglighet upplevs ofta som något som några få personer bär, snarare än en gemensam bas i hela stadsbyggandet.

Samtidigt saknas en uppdaterad och antagen tillgänglighetsstrategi som kan styra arbetet långsiktigt. En ny strategi togs fram 2024 för att ersätta den gamla handikapplanen från 2008–2011, men den har av oklara skäl inte antagits ännu.

En konkret plan för kunskap om tillgänglighet saknas också i organisationen i takt med hög personalomsättning och vakanta nyckelfunktioner.

– Det är stor personalomsättning i kommunen på grund av tidspress, säger Heidi Kari.

I takt med att LKAB:s prognoser förändrats behöver ännu fler Kirunabor flytta – snabbare än tidigare planerat.

– Det är en halvering av tiden för att flytta lika många människor som hittills. Vi får mycket kortare tid att planera. Därför är det svårt med tillgänglighet, säger Kristoffer Baas.

Under tiden fortsätter arbetet enligt befintlig lagstiftning och etablerade rutiner.

– Man lutar sig mot lagen och tycker att det räcker, säger Lena Unneberg från Attention Kiruna.

När tiden blir knapp minskar utrymmet för lärande. När resurser är få i en stad med knapp någon arbetslöshet, är kompetensen svårt att hitta, när omsättningen är hög och styrdokument inte hinner utvecklas ökar beroendet av enskilda personer. Och när ansvar är utspritt mellan flera aktörer blir det svårt att bygga en gemensam riktning.

Tillgänglighetsrådet ”kidnappas”

Tillgänglighetsrådet är tänkt att fungera som en sådan länk mellan kommunen och funktionshinder organisationerna. Där sitter bland andra de organisationerna jag pratat med: Attention, Neuroförbundet, DHR (Delaktighet, Handlingskraft och Rörelsehinder) och Funktionsrätt Kiruna. Men flera beskriver ett råd som under lång tid fungerat bristfälligt. Möten har ställts in med kort varsel. Ibland har tjänstepersoner som ska presentera projekt inte dykt upp. Remisser kommer sent och svarstiderna upplevs som för korta för att föreningarna ska hinna förankra svaren internt.

– Ofta bygger man först och frågar sen. Det är som kidnappning på något vis: möten protokollförs och så har man rivit av saken. Det finns ingen långsiktig plan från kommunens sida, säger Lena Unneberg som representerat Attention i rådet.

– Det har funnits en diskrepans kring vad rådets funktion ska vara och hur vi ges möjlighet att komma till tals i olika skeenden, säger Sofie Sarri som också representerat Attention i rådet.

Ett av de tydligaste exemplen är den nya stadsparken som just anläggs i nya centrum.

Projektet har gått flera varv mellan kommunen och funktionshinder organisationerna.

– Vi fick väldigt lite gehör när det gäller stadsparken, säger Sofie Sarri.

Hon beskriver diskussioner om lutningar, trappor och lekytor.

– Det fanns en känsla av att tillgänglighet blir en kostnadsfråga som man måste prioritera bort.

– Ska man ha en hög ambition måste det märkas även där. Men det finns till exempel inga gungor där man kan köra upp med rullstol, säger Lena Unneberg.

När jag frågar stadsbyggnadschefen Åsa Persson om kritiken förvånas hon av missnöjdheten.

– Det känner jag inte till. Stadsparken har ritats om flera gånger, säger hon.

– Vi har behövt banta ambitionerna, men inte på tillgänglighet utan på andra saker, som utrustning. Man har haft höga ambitioner, men det har vi inte råd med, säger Åsa Persson.

När jag frågar enligt vilka kriterier kommunen minskar ambitionerna och hur de förhåller sig till nya Kirunas stadsbyggnadsprinciper, svarar hon:

– Vi bantar inte bort tillgängligheten i sig, men kanske gungor för alla. Vi måste dra ner på ambitioner för att hålla budget. Att
tillgänglighetsfrågor beaktas i reviderade planer är en självklarhet. Det finns inga särskilda kriterier för hur revidering sker.

Men flera av de jag intervjuar menar att just avsaknaden av gemensamma kunskapsramar och tydliga arbetssätt är en del av problemet.

– Det blir väldigt personberoende, säger en av dem.

När jag frågar vem som ytterst bär ansvar för att tillgängligheten integreras i stadsomvandlingen pekar flera tillbaka på stadsbyggnadsavdelningen.

Samtidigt ligger mycket ansvar hos entreprenörer, konsulter och byggherrar som följer lagkrav och tekniska specifikationer.

Det är också där flera av funktionshinderorganisationerna menar att systemet brister: när tillgänglighet reduceras till en kontroll av minimikrav snarare än en gemensam kompetens och ett gemensamt ansvar genom hela byggprocessen.

 

 

Jag lämnar Kiruna.

2004 togs beslutet om att en del av Kiruna skulle flyttas. Ett nytt Kiruna för alla.

År 2026 står det klart att tillgängligheten har behandlats som ett tillägg istället för en självklar utgångspunkt av de ansvariga. Igen. Och man skyller på tid, kunskapsbrist och sträng ekonomi. Igen.

– Man menar inte riktigt alla, säger Linus Niva.

Man missade chansen. Kommer man ta den i de kvarvarande tio åren?