krönika

Vi vet det. Att varje människa är unik. Det finns inte två exakta kopior av någon människa på hela jorden. Ändå så tycks det vara så svårt att acceptera dessa olikheter som någonting självklart.

Att bli förälder är en stor omställning i livet. Att dessutom bli förälder till ett barn med funktionsnedsättning är en ännu större omställning. Varje år föds cirka tio tusen barn med någon form av funktionsnedsättning Det är inget som föräldrar i allmänhet räknar med.

Min lilla syssling Vera, fem år gammal, har frågat mycket om min mamma, men tidigare mest nöjt sig med att mamma inte röra på sig, så är det bara. Ju äldre hon blir, desto mer ingående blir frågorna.

Hennes mamma Nina och min mamma Annika, av sina barndomskompisar kallad Ankan, är kusiner och växte upp som grannar och bästa vänner.

När jag lät mig filmas under fem års tid var mitt främsta skäl en förhoppning om att väcka tankar och skapa debatt. Jag vill visa på något som egentligen kan tyckas vara självklart: Jag är en människa, varken mer eller mindre.

Alla kan inte göra allt, men alla kan göra någonting. Ibland får jag påminna mig själv om att alla stora förändringar föds genom betydligt mindre förändringar, skriver Sören Olsson i en ny krönika i Föräldrakraft.

Tid är en dyrbar gåva. Det vet de flesta av oss.