Återkrav minimeras – men HFD:s dom skapar ny oro

Försäkringskassan fick släppa nästan hela återkravet mot Nordica Assistans.
Men Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan skapa nya problem för assistansbranschen.

Jessica Gustavsson, ett av ombuden i målet om återkrav mot Nordica Assistans, ger här sin bild av vad Högsta förvaltningsrättens beslut innebär i praktiken. Övriga ombud var Lovisa Tidbeck och Adam Grabavac.

LÄS ÄVEN:
HFD sänker återkrav på assistansbolag

[Artikeln fortsätter efter rosa rutan med länkar.]

Vad innebär domen?

HFD fastställer i domen, i mål nr 1126-23 om Nordica Assistans, att det krävs att Försäkringskassan bevisar att assistansanordnaren självständigt uppfyller kraven för återbetalningsskyldighet, alltså att anordnaren antingen orsakat en felaktig utbetalning eller är i ond tro om en felaktig utbetalning som orsakats av någon annan.

Samma fråga diskuterades i Högsta förvaltningsdomstolens beslut 19 maj 2021 i Frösunda-målet (mål nummer 7102-20 eller HFD 2021 not. 20).

Domen om Nordica Assistans säger också att Försäkringskassan bara kan påstå att assistansanordnaren är i ond tro kring en felaktig utbetalning (skäligen borde ha insett), om det är utrett att assistansanordnaren inte själv har orsakat utbetalningen. Ond tro är sekundärt till strikt ansvar.

Även i eftergiftsfrågan finns likheter mellan dessa domar. Frösunda fick sitt återkrav halverat vid eftergiftsbedömningen i Kammarrätten i Stockholm. I Nordicas fall blev eftergiften betydligt mer omfattande, och den kvarstående summan om 100 000 kr är närmast symbolisk.

HFD tycks inte vilja att anordnaren ska undgå ansvar för felaktiga utbetalningar, trots mycket speciella omständigheter men vill inte heller sanktionera ansvaret något särskilt.

HFD tar även upp andra frågor, som inte återspeglar själva prejudikatfrågan. Prejudikatfrågan var ”under vilka förutsättningar får beslut om återkrav riktas mot en assistansanordnare”. Övriga uttalanden i HFDs dom är intressanta, men inte prejudicerande och får betydelse främst vid liknande sakomständigheter.

Vad betyder domen för eftergift av återkrav?

HFD slår fast att eftergiftsbedömningen är individuell. Att Nordica beviljades eftergift med den absoluta merparten av återkravet, går inte att översättas direkt till andra återkrav. Det beror istället på omständigheterna i det enskilda fallet.

För Nordica spelade det in det grundläggande behovet hos den försäkrade hela tiden svävade kring 20-timmarsgränsen:

”Det handlar om en person som i och för sig har ett sådant hjälpbehov som en personlig assistent ska tillgodose och som också i huvudsak har fått detta behov tillgodosett genom personlig assistans,” heter det i domen.

Fler artiklar om Försäkringskassans återkrav.

Vad säger HFD om anmälningsplikten?

Ger domen någon vägledning om vilka behov som är anmälningspliktiga? Detta definieras av HFD som förhållanden som har en direkt påverkan på omfattningen av det hjälpbehov som ska tillgodoses genom personlig assistans och därmed på rätten till assistansersättning.

Jag vill tolka detta som att vi talar om hjälpbehov generellt och inte de exakta hjälpbehov, som förekommer i behovsbedömningen som ligger som bilaga till Försäkringskassans beslut om assistansersättning. Jag avser att pressa rättsutvecklingen åt det hållet, så att inte samtliga förändringar i relation till behovsbedömningen blir anmälningspliktiga.

Vad är dåligt i domen?

Domen ger ingen konkret vägledning kring vad som är ”ond tro”, eftersom uttalandena i denna del egentligen bara berör det enskilda fallet.

Det är också bekymrande att HFD helt bortser från kravet i 24 § LSS på assistansanordnaren att utföra all beviljad assistans så länge uppdraget pågår, trots att sanktionen för underlåtelse att göra så är att anordnaren förlorar sitt tillstånd. Här finns en krock mellan ond tro och en tvingande bestämmelse i LSS, alltså trots att anordnaren hamnar i ond tro måste den utföra assistansen.

Vi får anta att de formella förutsättningarna för återbetalningsskyldighet ganska enkelt uppfylls. Fokus förskjuts till eftergiftsbedömningen där anordnaren kan befrias från den praktiska sanktionen (återkravet) men inte ansvaret (som kan belasta lämpligheten i tillståndsavseende).

Vilka blir konsekvenserna?

Ett problem vi har är att Försäkringskassan ”hafsar” igenom återkravsutredningar och låter dessa i sin helhet vila på kontrollutredningen av den försäkrades rätt till assistansersättning.

HFD:s dom ger inte Försäkringskassan något incitament att skärpa till sin handläggning, och föra fram konkret bevisning. Jag tycker inte om att detta kan uppfattas som att Försäkringskassan fick det väldigt lätt för sig, trots att det handlar om betungande beslut som ska ställa höga krav på myndigheten.

HFD ger också Försäkringskassan vägledning kring när de kan byta rättslig grund under pågående process, vilket jag kanske inte tycker att högsta instans måste ge en statlig myndighet i myndighetsutövning mot enskild. Den enskilde har anlitat ombud och lagt avsevärda medel på att argumentera kring en rättslig grund. Försäkringskasssan kan helt ”gratis” byta rättslig grund i domstol, och den enskilde måste betala ombudet för att argumentera igen.

Den enskilde hamnar i ett märkbart sämre läge och har svårare att tillvarata sin talan (jmfr rätten till rättvis rättegång). Jag är tveksam till detta, särskilt om Försäkringskasssan skulle anlägga detta som en strategi.

Jag förstår att Försäkringskassan är bunden av principer om saklighet och opartiskhet, men jag ser också bevis på motsatsen. Framtiden får utvisa effekterna av HFD:s uttalande i denna del.