Jag var supermamman – men inombords på väg att gå sönder

Hon är mamma till författaren, komikern och artisten Jonas Helgesson. I september utkommer boken ”CP-barnet – kampen, sorgen, glädjen” där Lena Helgessons öppenhjärtigt berättar om livet som mamma till ett barn med funktionsnedsättning. Föräldrakrafts Helen Adolfsson har intervjuat henne inför boklanseringen.

Ta emot eller sök professionell och kontinuerlig hjälp om du har ett barn med funktionsnedsättning. Man klarar att hantera jobbiga situationer själv till en viss gräns, men det som sopas under mattan kommer alltid upp, förr eller senare.

Så säger Lena Helgesson, mamma till Jonas Helgesson, en av huvudrollsinnehavarna i Jonas Gardells musikal ”Livet är en schlager” som spelades på Cirkus tidigare i år.

Lena Helgesson vet vad hon pratar om. Jonas föddes under dramatiska omständigheter. Hela moderkakan lossnade innan förlossningen, Lena förlorade hälften av sin blodmängd och Jonas drabbades av en 40 minuter lång syrebrist vilket resulterade i att han fick en cp-skada.

Det var oro och sorg som präglade Lenas liv under Jonas uppväxt. Oro för att han skulle ramla och skada sig, bli retad i skolan eller inte hänga med i skolarbetet. Sorg när han blev kvar hemma medan kamraterna trampade iväg till havet eller när han med tårar i ögonen undrade om han någonsin skulle hitta någon att leva ihop med.

– Det fanns så mycket att oroa sig för eller känna sorg över, men under många år vägrade jag att prata om hur jobbigt jag tyckte allt var; min ständiga kamp mot att cp-skadan överhuvudtaget fanns, den praktiska omsorgen med mat, hygien, av- och påklädning, den dagliga träningen och mina egna fördomar mot personer med funktionsnedsättning som jag var tvungen att göra upp med. Tidigare hade jag alltid känt mig obekväm när jag träffade personer med olika svårigheter.

Utåt sett var Lena supermamman som klarade allt och som aldrig klagade. Inombords var hon på väg att gå sönder. Hon grät ofta i sitt hjärta eller när ingen såg.

– Min tystnad berodde främst på att jag inte ville att andra skulle tycka synd om mig. Jag ville helt enkelt inte ha deras medlidande.

Men tystnaden hade ett högt pris. Huvudvärk, smärtor i hela kroppen och återkom­mande yrselanfall var i det närmaste vardagsmat.

– Yrseln var värst. Jag fick ofta ringa min mamma och be om hjälp. Läkarens recept var mer motion. Men hur skulle jag hinna med det, med ett barn som behövde all min hjälp och två andra som också behövde uppmärksamhet. Dessutom arbetade Lars mycket för att vi skulle få ekonomin att gå ihop.

När Jonas var sju år skulle Lena för första gången vara borta från Jonas en vecka; hon och Lars skulle tillbringa en vecka på Mallorca på tu man hand. Det var på denna spanska ö som Lena för första gången började sätta ord på sina känslor, något som fick allt att brista.

Sju års oro, sorg och slit kom upp till ytan. Det som skulle ha blivit en avkopplande semester blev istället flera dagar fyllda med ångest, ett ihållande tryck över bröstet och en strid ström av tårar. Vid hemkomsten var hon mer utmattad än när hon åkte och ett besök på sjukhuset var nödvändigt. Där fick hon diagnosen panikångest och en burk ångestdämpande tabletter.

– Jag blev snabbt läkemedelsberoende och vågade inte gå ut utan att ha tagit tabletterna. Inte heller det berättade jag för någon. Jag ville ju vara ”den duktiga flickan”. Många i min bekantskapskrets kommer säkert att bli förvånade när de läser om det i min bok.

(Ovanstående är ett utdrag ur intervjun som publiceras i sin helhet i Föräldrakrafts augustinummer, där vi också bjuder på ett utdrag ur boken.)