Personlig assistans: Hylla dem som tar ansvar som egna arbetsgivare

Hylla dem som själva är arbetsgivare för sina personliga assistenter. De är entreprenörer i ordets allra finaste bemärkelse. Människor som tar ansvar för sitt eget liv samtidigt som man ger jobb och möjligheter för andra, skriver Åsa Strahlemo.

Debattartikel av Åsa Strahlemo

När politiker talar om välfärd handlar debatten nästan alltid om vårdköer, äldreomsorg och sjukhus. Men mitt i den svenska välfärden finns en annan reform som förändrat människors liv i grunden – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS med den personliga assistansen som central del i lagstiftningen.

Den ger människor med omfattande funktionsnedsättningar möjligheten att bestämma över sitt eget liv. Att välja när man ska gå upp på morgonen, vem som ska hjälpa en och när hjälpen behövs, helt enkelt att kunna arbeta, bilda familj, resa, engagera sig politiskt, ja, att leva som andra. Det var just detta som var tanken när LSS infördes 1994. Lagen byggde på självbestämmande, delaktighet och individuellt inflytande. Den enskilde skulle inte längre vara ett objekt för samhällets omsorg utan subjekt i sitt eget liv.

Hylla de som som tar eget ansvar

En viktig del av den visionen var möjligheten att själv vara arbetsgivare för sina personliga assistenter. Det är dessa människor vi borde hylla men i stället gör vi deras liv allt svårare.

Den som väljer att själv anställa sina assistenter tar ett enormt ansvar genom att man är arbetsgivare dygnet runt. Man sköter rekrytering, schemaläggning, arbetsmiljö, löner, semesterplanering och allt annat som följer med ett arbetsgivaransvar. Samtidigt lever man själv med en omfattande funktionsnedsättning.

Det är entreprenörer i ordets allra finaste bemärkelse. Människor som tar ansvar för sitt eget liv och sin egen frihet samtidigt som man ger jobb och möjligheter för andra, vilket också var det som lagstiftningen en gång utformades för.

Friheten har ersatts av kontroll

Men under senare år har utvecklingen gått åt ett helt annat håll.

Jakten på fusk och organiserad kriminalitet inom assistansen har blivit alltmer intensiv. Självklart ska brott bekämpas. Varje skattekrona som stjäls från välfärden är en stöld från människor som verkligen behöver stödet. Problemet är att kontrollsystemen i allt högre grad träffar fel, i stället för att i första hand rikta sig mot de kriminella nätverken har de blivit en tung administrativ börda för de människor som redan tar det största ansvaret.

Den som är egen arbetsgivare möts i dag av en växande mängd regler, kontroller, dokumentationskrav och administration. Misstänksamheten har blivit ett grundläge. Friheten har ersatts av blanketter. Konsekvensen blir att många till slut ger upp. Inte för att de vill utan för att de inte orkar och då återstår ofta bara att överlåta ansvaret till ett assistansbolag.

Ingen skugga skall falla på assistansföretagen, tvärtom för många fungerar det utmärkt. Men valet ska vara den enskildes – inte ett resultat av ett regelverk som gör det omöjligt att fortsätta vara sin egen arbetsgivare.

Samtidigt som politiker talar varmt om valfrihet, egenmakt och civilsamhällets betydelse blir regelverken allt mer utformade för stora organisationer och stora företag. Den lilla arbetsgivaren – den enskilda personen med assistans – får allt svårare att klara sig, och det var aldrig tanken med LSS.

Egna arbetsgivare måste värnas

Vi behöver därför ett nytt politiskt fokus. Ja, bekämpa fusket, Ja, slå hårt mot den organiserade kriminaliteten, men gör det med precision. Bygg kontrollsystem som träffar de kriminella – inte de människor som varje dag tar ansvar för sitt eget liv och samtidigt bär ett fullt arbetsgivaransvar.

Om Sverige menar allvar med personlig assistans som en frihetsreform måste också möjligheten att vara egen arbetsgivare värnas.

Regelverket måste förenklas, myndigheternas arbetssätt bli mer proportionerliga och utgångspunkten åter bli tillit till den enskilde. LSS skapades för att människor med omfattande funktionsnedsättningar skulle kunna leva som andra och den visionen är lika viktig i dag som den var för drygt trettio år sedan.

Låt oss därför återupprätta personlig assistans som frihetsreform – och ge tillbaka friheten till dem som varje dag visar att självbestämmande fungerar i praktiken.

Åsa Strahlemo
Förbundsordförande DHR (Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet)