Rissa Seidou: Jag kände mig som en brottsling när jag sökte hjälp för mitt barn
– Man känner sig som en brottsling. Som att man ska försvara sin rätt att få hjälp åt sitt barn….
-
-
Alvin lever med spasticitet – så påverkar det livet
I tvåårsåldern blev Alvin alltmer spänd i kroppen och vardagen för familjen kretsade kring att försöka hjälpa honom att bryta…
-
Sophie Dow: Medaljen är ett erkännande av neurodiversitet
När dottern Annie var liten besökte Sophie Dow en konferens i Göteborg. Där insåg hon två saker: 1. Hon var…
-
Maud Deckmar: Jag kommer att dö, men inte idag
Ansvaret blir ofta både stort och livslångt för föräldrar som fått barn med allvarliga funktionsnedsättningar. Så har det blivit för…
-
Funkismamma med egen NPF: Samordningen gör mig sjukare
Som NPF-mamma med egna diagnoser var livet ofta tufft, trots det fick Jessica det ändå att funka. Men när sviterna…
-
Så får vi tid och ork för sex – funkisföräldrar berättar
Funkisföräldrasex! Hur får man till det när assistenter är i ens hus nattetid, eller när föräldrarna turas om att sova…
-
Pappan kan inte få återkrav för dotterns assistans
Försäkringskassan återkrävde 217 000 kronor av pappan för felaktig assistansersättning till dottern. Nu slår Kammarrätten i Göteborg fast att pappan…
-
Ibland glömmer jag att de flesta gör sitt allra bästa
Jag har varit handikappförälder i 31 år. (Ja, jag vet att man inte får säga ”handikapp” längre. Och att det inte heter ”utvecklingsstörd” heller, utan ”person med intellektuell funktionsnedsättning”. Den som retar sig på min terminologi kan sluta läsa här.) De första tre åren svävade jag i lycklig ovisshet om detta faktum, även om min man och jag tidigare än läkarna anade att allt inte stod rätt till med vår dotter nummer två.
