hemmasittare

Vår dotter är 10 år och fick för ett år sedan diagnosen ADHD och därefter även autism typ 1, eller asperger. Förskol­an flaggade tidigt och gjorde anpassningar och när hon började förskoleklass märkte vi att hon inte trivdes. Hon sa saker som: ”Nu när jag är sjuk är de glada i skolan att de slipper mig”. Hon började också kissa i sängen, varje natt, vilket var en rejäl alarmklocka.

Han började få ångest på söndagar inför den kommande skolveckan. Vi sa till skolan att han inte mådde bra där och bad om möten som inte blev av. Skolan sa bara att de såg en pigg och glad kille de dagar han var där. De brydde sig inte om vår bild och det vi såg hemma. De pratade om vårt föräldraansvar och skolplikten.

Redan när vår son började skolan så var det tufft för honom. Jag kommer ihåg när vi hälsade på i skolan inför förskoleklassen och han inte ville sitta med i samlingen, han satt i mitt knä, vänd bort från de andra. Sedan skulle alla rita och klippa och han blev jätteledsen över detta. Hans finmotorik har alltid varit en utmaning för honom.

De första signalerna på att det var svårt att vara i skolan började när min son skulle börja trean. Det började med att han klagade på huvudvärk och magont och detta ledde till ströfrånvaro som blev mer och mer frånvaro. Till slut stannade han hemma en hel termin.

Att vara förälder till ett barn som har problematisk skolfrånvaro innebär att hela tiden balansera på en skör tråd mellan skolans förväntningar att du ska få ditt barn till skolan, samtidigt som du ser hur dåligt ditt barn mår av skolsituationen. Det innebär också att dina egna förväntningar på hur livet ska se ut ställs på ända, hela din världsbild förändras och i förlängningen ändrar hela ditt jag.