2 av 3 elever med NPF känner stor oro för skolan
Riksförbundet Attention har kartlagt hur elever med NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättning,…
Max kan fortsätta vara med i klassen, tack vare skolroboten
När ett barn inte kan vara i skolan går det…
”Skolor bör ha en exit-plan för elever med NPF”
Nästan alla föräldrar till barn med NPF oroar sig för…
Stor oro inför skolstarten för elever med NPF
Skolstarten skapar stor oro för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som…
”Oerhört glada” att alla lärare ska få NPF-kompetens
Att lärare behöver mer kunskap om neuropsykiatriska svårigheter hos elever har varit känt länge. Nu vill regeringen ändra kraven i lärarutbildningen, så att kompetensen förbättras. – Vi är oerhört glada att regeringen tar itu med de allvarliga bristerna, säger Anki Sandberg, Riksförbundet Attention.
Fyra elever om sin skolfrånvaro: Vad behöver de för att det ska funka?
”Det gör mycket att en lärare bara frågar hur man mår eller säger att du får komma och berätta om det är något. Om skolan verkligen hade lyssnat på mig och tagit mig på allvar så tror jag inte att det behövt bli så här.”
För Ida och Elin började svårigheterna med att vara i skolan redan i mellanstadiet, för Stina och Anna började det i högstadiet. Här är deras berättelser om vad som hände och hur det hade kunnat förhindras.
”Vår dotter försökte gå till skolan första veckorna men gav sedan upp”
Vår dotter har uttryckt, ända sedan hon började i skolan, att hon inte förstått vad hon gör där. Hon är född sent på året, är ett huvud kortare än de övriga i klassen och fick diabetes i årskurs tre, vilket har tagits upp som orsaker till att hon hamnat mer och mer efter i undervisningen. Med åren har hon inte klarat av att nå alla mål. Det sociala samspelet har också blivit en allt större utmaning.
”Nu sitter vår dotter hemma igen”
Vår dotter är 10 år och fick för ett år sedan diagnosen ADHD och därefter även autism typ 1, eller asperger. Förskolan flaggade tidigt och gjorde anpassningar och när hon började förskoleklass märkte vi att hon inte trivdes. Hon sa saker som: ”Nu när jag är sjuk är de glada i skolan att de slipper mig”. Hon började också kissa i sängen, varje natt, vilket var en rejäl alarmklocka.
”Stödet har sett väldigt olika ut”
Han började få ångest på söndagar inför den kommande skolveckan. Vi sa till skolan att han inte mådde bra där och bad om möten som inte blev av. Skolan sa bara att de såg en pigg och glad kille de dagar han var där. De brydde sig inte om vår bild och det vi såg hemma. De pratade om vårt föräldraansvar och skolplikten.
”Frånvaron sågs som ett problem kopplat till mig som mamma”
Redan när vår son började skolan så var det tufft för honom. Jag kommer ihåg när vi hälsade på i skolan inför förskoleklassen och han inte ville sitta med i samlingen, han satt i mitt knä, vänd bort från de andra. Sedan skulle alla rita och klippa och han blev jätteledsen över detta. Hans finmotorik har alltid varit en utmaning för honom.