Jag bär på en bröstcancergen (BRCA1), vilken ger mig en 60-85-procentig risk att utveckla bröst- och äggledarcancer. Många är kvinnorna i min familj som, till följd av denna gen, fått just cancer – vissa har överlevt andra inte. Nästan exakt ett år efter min sons bortgång, opereras mina bröst bort, skriver Linda Forshaw i denna nya krönika för Föräldrakraft.
När min son kommunicerar använder han stödtecken, gester och bilder. Under hans snart 30-åriga liv har jag kommit att fundera över ”expertens” välmenande påstående att ”som förälder är du expert på ditt barn och det är du som förstår honom bäst”. Gör jag egentligen det? skriver Ann-Marie Stenhammar i denna krönika.
Nästan ett år har passerat, sedan vår son lämnade oss. Den inplanerade resan över jul till Sunwings nya resort i Bang Tao, Thailand, ställdes in. Den var ju skräddarsydd efter dig, Tommy. Istället begav vi oss till staden där du föddes, berättar Linda Forshaw i en ny krönika om sin son.
Vi hade inte förväntat oss den vördnad thailändarna visade Tommy. Jag blev lycklig över deras förmåga att se honom, skriver Linda Forshaw i en ny krönika som handlar om en resa som familjen gjorde.
Snart har det gått två år sedan den där dagen då allt förändrades, sedan hela livet vändes upp och ner. Allt jag trott var sant omvärderades, skriver Ninnie Wallenborg.
Nu frågar jag mig, vad är det jag måste uppnå? Vad är det för resultat jag vill uppnå? Vilka typer av resultat är viktiga för mig? Jag ifrågasätter spökena. Jag försöker skapa nya röster som ger mig tillåtelse att lyssna på vad jag behöver, skriver Linda Forshaw i en ny krönika.
Att öppna en veckotidning när man befinner sig mitt uppe i svårmod, kan vara svårt. ”Andas, lev i nuet, ta en klass i yoga, umgås bara med personer som är positiva”, är uppmaningarna. ”Följ dessa råd så blir du lycklig!” Om det inte är tidningens budskap, så är det grannens eller någon näras. Det skriver Linda Forshaw i en ny krönika.
Det är viktigt att kunna känna sig som en del av en gemenskap, mycket viktigare än vad vi tänker på till vardags.
I takt med att månaderna har gått har jag blivit tryggare i min mammaroll och bättre på att ta plats. Min värld rasar inte samman om någon tror att assistenten är Liams mamma, då skrattar jag bara och säger; ”Nähä du, han är minsann MIN!”.
Så skriver Ninnie Wallenborg i denna krönika om att hantera och bemöta fördomar.
Vi börjar sakta landa i vår nya verklighet, ett liv utan vår Tommy. Vårt liv, vår vardag, har tyvärr normaliserats en hel del.
Jag inser sorgset att under våra nio år med Tommy, när vi upplevde en känsla av ett ”vi-och-dem”, så hade vi rätt. Det finns ett vi och det finns ett dem, men jag är chockad över hur stor klyftan verkligen är.
Så skriver Linda Forshaw i en ny krönika, några månader efter sonens bortgång.
Vi använder cookies på denna webbplats. Läs mer i vår data- och integritetspolicy.