Krönikor

Jag har ett citat sittande hemma vid min dator. Det står bara tre små ord. Men de är en bra påminnelse för mig. En påminnelse att inte ta slut på mig själv genom att kämpa de utsiktslösa kamperna. Att inte strida för det som inte ger annat än en känsla av maktlöshet och vanmakt.

Varför är det så svårt för oss vuxna att låta våra barn få växa i sin egen takt?

Vi tycks tro att vi vet mer om vad de vill med sina liv än de själva.

I samma stund som vi blir föräldrar förändras vår värld. Oavsett om vi vill det eller inte så är vi själva inte längre det viktigaste i universum. Det lilla barnet behöver oss. Och vi ger det vi kan ge, med kärlek. Så är det oftast. Så kanske det till och med är tänkt att det skall vara. Men tyvärr så är det inte alltid det som inträffar.

Jag träffade ett väldigt gammalt par, som jag känner, på stan härom dagen. De sa att de var på väg till en skils­mässo­advokat.

Jag har en utmaning till alla som läser det här. Att försöka se livets mirakel i allting. Och då menar jag i allting. För det är så lätt att diskriminera. Faktum är att vi alla diskriminerar. Det är ofta lätt att se att andra gör det, men faktum är att vi alla diskriminerar olika saker i vår omvärld. Tänk en stund på det.

Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar. Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt. Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand. Ty liksom Han älskar pilen som flyger älskar Han också den båge som är stadig.
Kahlil Gibran

Man föds naken, blöt och hungrig.
Sen tar det ett helt liv att komma över det och vi dör påklädda, torra och mätta.
Vi kommer tomhänta och vi ger oss av lika tomhänta. Varför är det då så viktigt att ”äga” under den tid vi lever här?